Strax före jul presenterade ett antal forskare vid Linköpings universitet en studie av Brottsförebyggande rådet som riktade allvarlig kritik mot verksamheten: Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning. Enligt studien, som bygger på ett stort antal intervjuer, förekommer det att BRÅ ”i vissa fall snedvrider politiskt känslig forskning och anpassar resultaten efter beställarens önskemål”.
Studien påstår inte att all forskning från BRÅ skulle vara opålitlig. Men det räcker förstås att sådana här hänsynstaganden förekommer för att myndighetens trovärdighet ska undergrävas. Linköpingsrapporten har kritiserats för att brista i detaljer, men den övergripande bilden går knappast att tillbakavisa. Antalet vittnesmål om missförhållandena är för många.
Att samhällsvetenskaplig forskning går att styra vet varje forskare. Det behövs inte några uppenbara bedrägerier. Valet av frågeställningar, metoder och urval påverkar i hög grad resultaten (vilket inte betyder att alla val är lika bra rent vetenskapligt).
När forskningen bedrivs i myndighetsform är risken för att det tas politiska hänsyn uppenbar. Även forskare är beroende av sin försörjning. Myndigheter – liksom de kommittéer som också bedriver forskning – saknar de inbyggda spärrar mot politisk styrning som universiteten har.
BRÅ är inte det enda exemplet. Alliansregeringen lade 2007 ned Arbetslivsinstitutet, som också var en forskningsmyndighet, ofta anklagad för att ha en politisk agenda. Bara det faktum att en regering med ett enkelt beslut kan sätta stopp för den här typen av forskning visar faktiskt på dess bristande oberoende. Jag har själv tidigare kritiserat komittéen Delmi – Delegationen för migrationsstudier – för dess indirekta beroendeförhållande till regeringen.
Politisk styrning sker sällan på ett uppenbart sätt. Det handlar om att utnämna ”rätt” individer till chefer, personer som gör det regeringen vill utan att det måste stå på ett papper, och som i sin tur ser till att rekrytera ”rätt” forskare.
I normal universitetsforskning är den här typen av styrning betydligt svårare. Visst kan universitetsinstitutioner också präglas av kotterier och vänskapskorruption, men de är sällan baserade på politiska hänsyn. Undantaget är möjligen de nyinrättade institut på universiteten som har en klar ideologisk slagsida, såsom rasismforskning eller genusstudier. Här handlar det dock inte så mycket om direkta hänsyn till makten som institutionaliserad ideologidriven forskning.
Det är egentligen inte fel att enskilda forskare är politiskt motiverade. Mycket god och relevant forskning har kommit ur det. Motiv och frågeställningar ska inte blandas ihop med vetenskaplig kvalitet och metod. Och om det finns något att invända mot traditionell universitetsforskning så är det snarast att den ofta ligger för långt från dagspolitiken.
Problem uppstår däremot om ideologi och politiska hänsyn blir vägledande för en hel forskningsmiljö. Om inriktningen så att säga är sanktionerad uppifrån. Då talar vi likriktning, och i förlängningen korruption av vetenskapen.
Den som anser att forskning och sanningssökande har ett egenvärde i ett fritt samhälle bör därför ställa sig mycket skeptisk till inrättandet av speciella myndigheter och institut i forskningssyfte. Det kanske kan tyckas paradoxalt. Men frimodig forskning trivs bäst i stela, kollegiala och gärna traditionstyngda strukturer, långt från nyttotänkande, makt och politiska ideal.
