Äntligen, vill man ju nästan utbrista. En politiker som bryr sig om vad folk tycker! Det är man inte bortskämd med. Åtminstone inte när det gäller arkitektur.
Mannen som förhoppningsvis kan vara en källa till glädje för göteborgarna framöver heter Johannes Hulter. Han är socialdemokratisk politiker och tar över som kommunalråd med ansvar för stadsplanering. Och enligt honom kommer det bli slut med de modernistiska, fyrkantiga lådorna i glas och betong. Hulter vill se att det byggs mer i ”klassisk stil”.
Vad det innebär är lite oklart. Uppenbart är dock att det ska vara vackert. Och folkligt förankrat. I en intervju med GP (15/11) förklarar han vad han menar: Staden är som ett dansgolv och det är upp till DJ:n – det vill säga stadsplaneringsapparaten, med politiker, arkitekter och byggbolag – att spela, eller bygga, det folk vill ha. Enligt en undersökning från SOM-institutet vill 64 procent att det byggs mer i ”klassisk stil”.
Det är minerad mark Hulter är ute på. Inom stora delar av arkitektkåren finns ett motstånd mot den nya stadsplaneringsansvarige politikerns sätt att resonera. Den som påtalar det faktum att få gillar den modernistiska, eller snarare brutalistiska, stilen med fyrkantiga former, vassa kanter och avsaknad av estetisk utsmyckning kan få höra att man är populist och har totalitära tendenser.
Ett exempel: När S och SD kritiserade skissen på "Nya konst", byggnaden som ska byggas vid Götaplatsen och som mest ser ut som ett par lådor som staplas på varandra så att det bildas en enda stor låda, var stadsarkitekt Björn Siesjö inte sen att reagera. Kritiken var uttryck för en ”totalitär ryggradsreflex” och insinuerar att de politiker som inte gillade lådan kanske vill censurera böcker också, ansåg han.
Som om det inte fanns en fundamental skillnad mellan att stoppa en bokutgivning och att ha synpunkter på utformningen av det offentliga rummet, som vi alla måste vistas i vare sig vi vill eller inte.
Attityden påminner om ett slags patriarkala överstepräster som inte tål att ifrågasättas, eller kanske den gamla förstakammarhögern som ansåg att samhället skulle kollapsa om folket gavs rätt att rösta i riksdagsval. Hur staden ska se ut kan faktiskt inte lämnas åt experterna, det vill säga arkitekterna.
Dessa arkitekter har fått på tok för lite kritik. Nu är det inte så att det inte finns röster som opponerar sig mot den modernistiska lådarkitekturen. Inte minst i den anglosaxiska världen har det sedan 1980-talet förekommit feministisk kritik från konstvetare mot funktionalismens maskulina fyrkantighet. Man har försökt göra upp med den modernistiska idén att ornament, vackra detaljer och runda former i arkitekturen är irrationellt och saknar funktion – en filosofi som följer en anti-feminin uppfattning att en estetiskt tilltalande formgivning är onödigt krimskrams. När det snarare är så att en vacker utformning inte bara är värdefullt för att det är fint, som glasyr på kakan – utan också för att det har en djupare mening för människan som till sin natur är en estetiskt lagd varelse.
Kritik mot de brutalaste formerna av modernistisk arkitektur brukar avfärdas med att det blir pastisch om man ska bygga som man gjorde för 120 år sedan. Men samma resonemang kan man tillämpa på de fyrkantiga glas- och betongkolosserna. Varför måste vi ha dessa upphottade versioner av samma lådor som byggts sen 1950-talet? Varför ska det hårda och maskulina alltid ges företräde framför det mjuka och feminina?
Kom gärna med något nytt. Så länge det är fint.
LÄS MER: Förstår Göteborgs stadsarkitekt vad demokrati betyder?
