Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ledare 13/7: Världsledare utan ledarförmåga

G8-mötet i veckan måste betraktas som en besvikelse. Förhoppningsvis har insikten, modet och den politiska viljan ökat något när världen nästa år ska enas om ett nytt klimatavtal i Köpenhamn.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Mötet i Japan i veckan som gick mellan ledarna för världens rikaste industriländer - den så kallade G8-gruppen - lär knappast gå till historien. Något prov på ordentligt ledarskap visades i varje fall inte upp. När världen står inför en rad svåra utmaningar, såsom tilltagande miljöförstöring och skenande olje- och matpriser, verkar ledarna för världens mäktigaste länder främst se till sina nationella egenintressen.
Att oljepriserna stiger är visserligen på sikt positivt - inte minst för miljöomställningen - och inget politikerna kan göra särskilt mycket åt. I det kortare perspektivet skapar dock oljeinflationen problem, inte minst för fattiga länder, då den driver upp kostnaderna inom jordbruks- och transportsektorn.

Det blev dock miljön som kom att stå i fokus under toppmötet. Mest uppmärksammat blev uttalandet om att koldioxidutsläppen i världen ska halveras fram till 2050. Det är ett måttligt framsteg - om ens det. Målet är inte nytt. Men Jämfört med tidigare uttalanden är det första gången G8 slår fast att 50-procentmålet inte bara är något att sträva emot utan verkligen något som ska genomföras.
Gott så. Men målsättningen innehåller samtidigt alltför många kryphål och villkorssatser. Halveringen av koldioxidutsläppen är tänkt att gälla för alla världens länder sammantaget. G8-gruppen, som står för 62 procent av världens koldioxidutsläpp, binder inte sig själva genom uttalandet till några specifika åtgärder - vare sig nationellt eller som grupp. USA och Japan har uttryckligen sagt att också snabbväxande utvecklingsländer som Kina och Indien - vilka står för 25 procent av världens koldioxidutsläpp - måste ta sin del av ansvaret för att halveringen verkligen ska bli av.
Det lär bädda för en utdragen tvist om vem som ska göra vad och varför. Kina och Indien har redan deklarerat att de inte tänker följa G8-gruppens påbud, utan istället skjuta miljöåtgärderna på framtiden. Till viss del är deras hållning förståelig. De rika länderna som redan har byggt upp sina ekonomier - och under lång tid bidragit till miljöförstöringen - bör ta en större del av bördan. Det innebär förvisso inte att utvecklingsländerna helt kan undantas från ansvar.

Minst lika problematiskt är G8-gruppens trixande med basåret för miljömålen. FN:s klimatkonvention utgår från 1990 som basår för minskningen av miljöfarliga utsläpp, ett årtal som hittills varit norm. Nu vill G8-gruppen utgå från dagens, betydligt högre värden, vilket dels innebär ett mindre ambitiöst mål, dels gynnar dem - läs USA - som inte vidtagit några åtgärder, och dels öppnar för fortsatt sifferexercis.
Att G8 dessutom vägrar fastställa några etappmål utan nöjer sig med ett åtagande som ska verkställas på 42 års sikt gör inte saken bättre. 2050 lär inte många av dagens världsledare vara vid livet, och än mindre kunna ta ansvar för sina beslut.
G8-gruppen har visserligen inte formell beslutanderätt över den globala miljöpolitiken. Men kan inte ledarna för världens mäktigaste industriländer ta på sig det ledarskap som krävs lär ingen annan göra det heller. Förhoppningsvis har insikten, modet och den politiska viljan ökat något när världen nästa år ska enas om ett nytt klimatavtal i Köpenhamn.