I en skog nära dig bor en medelålders psykiskt sjuk man i tält sedan flera år. Djupt inne i granskogen har han gömt sitt läger. Där lever han som en halvtam räv. Mörkt, kallt, blött. Regnet strilar mellan granarna, plaskar med tunga droppar från grenarna ner i den djupa mossan.
- Det här är inget jag valde, men man la krokben för mig. Det finns ett nätverk som förföljer mig, säger mannen och berättar hur alla - studentkamrater, grannar, arbetskamrater, socialarbetare - förföljt honom och vägrar honom upprättelse:
- Jag hamnade på backen 96.
Till sist har eländet i skogen blivit ett vapen. Mannen vägrar ta emot någon som helst hjälp innan han fått rätt - ingen pension, inget socialbidrag, ingen husvagn, ingen byggbod, ingenting!
- Det där med husvagn har jag hört. Men det handlar inte om en husvagn. Det handlar om ...
Kommunalrådet Helena Nyhus (s), som tagit ut mig i skogen för att bevisa att kommunen inte kan hjälpa alla uteliggare att komma under tak, ser hjälplöst på mig och frågar:
- Var tar socialtjänstens ansvar slut? Han vill detta. Han klarar sig utmärkt i sitt tält. Han är inte tillräckligt psykiskt sjuk för att bli tvångsomhändertagen. Vi håller kontakten och hjälper till med det livsnödvändiga, skor, en sovsäck ... Ser du hemlösheten ur den här mannens perspektiv kan vi aldrig få noll hemlöshet.
Att en ensam sjuk man i skogen kräver upprättelse för att ta emot hjälp är ingen ursäkt för att andra hemlösa saknar bostad därför att det saknas bostäder, eller att andra uteliggare, som vill in, får stanna på gatan därför att de missat en tid hos socialsekreteraren. Men frågan är ändå högst befogad:
Var tar socialtjänstens ansvar slut - och var börjar psykiatrins? Förra vintern hittade fältarbetare en svårt psykisk sjuk man under en tunn filt på Kungsgatan i Göteborg. Mannen vägrade ta emot hjälp och psykiatrin ville inte ha honom. På bakvägar lyckades fältarbetarna få fram mannens personnummer. Det tog ett par månader innan en läkare till sist gick med på att skriva ut ett vårdintyg. Under tiden sov mannen under sin filt på Kungsgatan!
Socialarbetare i Göteborg anser det snudd på omöjligt att få hjälp av psykiatrin. Det finns ingen att ringa när en psykiskt sjuk uteliggare hittas i snön på Kungsgatan. Det finns ingen som kommer om mannen i snön saknar sjukdomsinsikt och vägrar följa med till psykakuten. Och är ingen psykiater redo för ett sjukbesök på Kungsgatan finns naturligtvis än mindre någon som villigt drar på sig stövlarna för att söka upp en motvillig patient djupt inne i granskogen.
Men en sådan psykakut med stövlar behövs. Ett team som kan behandla och hjälpa på plats - med eller utan vårdintyg.