Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Ledande lady värd respekt

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En påtagligt andäktig stämning låg över läktaren med det lustiga namnet, Strangers gallery. En vänlig parlamentsledamot hade fixat oss unga studenter några åtråvärda åskådarbiljetter till en frågestund i brittiska underhuset.

Min naiva förhoppning om att få se Mrs T grusades dock. Varken i baren intill kammaren, i korridoren eller bland bänkarna syntes hon. Men retoriken var så underhållande att det nästan inte spelade någon roll.

Året var 1987. Jag var 18 år. Och ”känslan på golvet” i Oxford University Conservative Association, som jag gått med i, var den hos ett vinnarlag. Att Mrs Thatcher var en ikon för de manliga studenter som dominerade de flesta möten gick inte att ta miste på. Det var svårt att inte dras med. De liberala budskapen om valfrihet som dominerade diskussionerna var oerhört förföriska.

Hade jag sett annorlunda på saken om jag istället jobbat i en gruvstad? Kanske det.

Till alla twittrare på vänsterkanten, de som i veckan tävlat om att länka till vidriga hatsånger och ifrågasatt hur någon kunde älska Margaret Thatcher, har jag dock ett torrt svar: Det gick alldeles utmärkt – för väldigt många. Och 80-talet hade inte blivit så spännande och omvälvande utan henne.

Självklart såg jag hatet och avskyn också, bland andra studenter och några lärare. Inget obekant fenomen i sig. Palmehatet var, och är, omtalat som ett möjligt motiv till det brutala statsministermordet.

Margaret Thatcher kunde också ha blivit mördad. Hon var måltavlan för den bomb som detonerade mitt i natten under konservativa partiets kongress på Brighton Grand Hotel 1984.

”Margaret undkom med blotta förskräckelsen, men fem personer dog och ett trettiotal fick svåra skador. Thatcher beslutade omedelbart att partikongressen skulle fortsätta nästa morgon enligt planerna. Hon höll ett känsloladdat tal”, skriver historikern Gunnela Björk i sin nyutkomna bok om Margaret Thatcher.

I sina memoarer beskriver Margaret Thatcher själv hur hon under natten besökte skadade partikamrater. Tanken att låta terroristerna lyckas i sitt försök att sabotera demokratin var henne dock främmande.

Hon samlade sig och avslutade kongressen med den karakteriska styrka som bidragit till att hon blivit premiärminister.

Tyvärr tycks många av dem som idag kritiserar Thatchers IRA-politik ha glömt bomberna och den brutala verklighet som rådde. Detta trots att terrordåd och svårigheterna att hantera terrorism är högaktuella frågor idag. På Guantanamo hungerstrejkar just nu fångar i protest mot livsvillkoren i det fängelse Barack Obama lovade stänga. Sånt borde sätta 80-talets händelser i visst perspektiv.

Att livsvillkoren i Storbritannien var hårda för många britter såväl före som efter Thatchers maktövertagande är odiskutabelt. Men det är viktigt att komma ihåg att det land hon tog makten över var i skriande behov av ett stålbad. Inflationen var skyhög, landets lamslogs kontinuerligt av strejker, kolgruvorna hölls under armarna med stora subventioner, och regeringen var tvungen att be internationella valutafonden om lån. Kort sagt, landet var på väg mot det som vi idag skulle kunna kalla ett allvarligt grekiskt dilemma

Thatcher gjorde inte allt rätt. Men hon sanerade ekonomin och hon bidrog också till uppryckning bland politiska motståndare. När de konservativa tog makten var Labour ett parti som många, på goda grunder, avfärdade som de starka fackföreningarnas nickedocka. Labours oförmåga att ta strid när facken krävde för mycket hade bidragit till att skada ekonomin och det skadade också demokratin.

När Margaret Thatcher, på ålderns höst, fick frågan vilken hennes största bedrift var svarade hon: Tony Blair. Ett lite ironiskt uttalande som på sätt och vis bekräftades när en av huvudarkitekterna bakom New Labour, Peter Mandelson, för ett drygt decennium sedan fällde det provokativa yttrandet ”Vi är alla Thatcherister nu”.

Varför sade han så? Sannolikt för att så många av dagens europeiska politiker, oavsett partifärg, talar om exemplevis budgetdiscinplin och marknadsfrihet i ordalag som påminner om Thatchers.

I memoarerna beskriver Thatcher också sin växande oro över att så många brittiska barn lämnar skolan utan att kunna läsa, skriva och räkna. Därför föreslår hon utbildningspolitiska reformer som går ut på att staten skall ställa högre krav på ämnesundervisning och övervaka skolkvaliteten bättre. Hon sjösätter också ett slags friskolesystem för att få fart på kvalitetsutvecklingen och ge fler än de rika möjlighet att välja mellan olika skolformer.

När hon börjar beskriva behoven av en radikal förbättring av lärarutbildningen känns det som hon talar om Sverige idag. Nog håller en del av hennes idéer än.