Förra torsdagen sköts en 60-årig kvinna till döds i Uppsala. Hon ska ha varit mamma till en gängkriminell och mordet antas vara en hämnd mot sonen (SvD 7/9). I måndags hittades en 13-åring mördad och skjuten i huvudet i ett skogsparti i Haninge, söder om Stockholm. Mordet antas ha koppling till gängkriminella, liksom morden på två 14-åringar i Stockholm under sommaren. På tisdagen mördades en oskyldig 25-åring i sin egen trappuppgång i Uppsala. Mannen som var på väg till sitt jobb antas ha blivit förväxlad med en annan person av gängkriminella (Expressen 12/9 och 13/9).
Var och en av de här händelserna hade blivit ett nationellt trauma för 20 år sedan. I dag toppar de nyheterna några timmar. Det är lätt att missa ett mord i mängden. Vi har blivit avtrubbade och vant oss vid en situation som i många andra europeiska länder fortfarande skulle betraktas som exceptionell. Sverige toppar listan över dödligt skjutvapenvåld i Europa. Enligt Brå går Sverige dessutom emot trenden. I övriga Europa minskar det dödliga skjutvapenvåldet, medan det kraftigt har ökat i Sverige under 2000-talet. Sverige ligger tre gånger högre i antalet dödsskjutningar per invånare än snittet, för unga offer är skillnaden ännu större.
I våra grannländer talas det om ”det svenska tillståndet”. USA:s tidigare president Donald Trump blev viral när han på samma tema talade om ”last night in Sweden”. Det offentliga Sveriges svar var länge förnekelse av verkligheten, därefter harm över utlandets reaktioner. Man blandade samman olika brottskategorier för att ge bilden av att den allvarliga brottsligheten inte alls ökade, och teg om att Sverige gick emot internationella trender. Fotografiska muséet i Stockholm anordnade en utställning på temat ”Last night in Sweden” för att ge en annan bild av ”tillståndet” i landet. Där låg nämligen fokus, på Sverigebilden.
Sakta men säkert har officiella företrädare tvingats backa från denna verklighetsfobiska hållning. Men kvar finns föreställningen att kriminaliteten berör ”någon annan”. Här kan man tala om att klass och etnicitet spelar roll i nyhetsvärderingen. Grannar, anhöriga, vaktmästare, biblioteks- och hemtjänstpersonal i förorterna har i dag konkret anledning att vara rädda. Det går inte att med hedern i behåll fortsätta upprepa mantrat att våldet bara drabbar andra kriminella, eller att likt förre justiteminsstern Morgan Johansson, trivialisera utvecklingen med att ”risken” är liten att oskyldiga drabbas (Expressen 23/1 2018).
De gängkriminella vet att skaffa sig adresser på olika platser. Det finns inga ”säkra zoner” i dagens svenska storstäder där man kan vara helt säker på att komma undan våldet. Den insikten har inte riktigt satt sig.
Motåtgärderna i form av skärpta straff och större befogenheter för polisen har visserligen börjat rulla ut. Men senfärdigheten har varit slående. Det var först under förra mandatperioden det började hända något, trots att varningsklockorna larmat länge. Den nuvarande regeringen har ett helt batteri skärpningar under utredning. Det är förstås välkommet. Men räkna med att det blir värre innan det blir bättre.
