Hur ofta i din barndom gick du i ”gågrupper” till dina fritidsaktiviteter för att slippa bli utsatt för brutala rån? I Aspudden, i södra Stockholm, har fotbollsklubben efter tre rån under en vecka (!), ordnat just så kallade gågrupper för att inga barn ska behöva gå ensamma till träningen. Barnen möts upp av personal vid två tunnelbanestationer och sedan går de i samlad tropp till träningen.
Under perioden 11 februari-10 mars har 26 personrån inträffat i lokalpolisområdet Skärholmen, majoriteten av dessa i just Hägersten utanför Stockholm. Motsvarande period i fjol uppgick antalet rån till 13 stycken, också det en hög siffra. Enligt polisen har ökningen skett i hela Hägerstensområdet och på alla tidpunkter på dygnet. Många av offren är barn och ungdomar. För några dagar sedan rånades och misshandlades tre pojkar i åldrarna 11-13 år utanför en skola utanför Stockholm, på öppen gata, mitt på ljusa dagen.
En pappa till en av de drabbade pojkarna konstaterar i programmet Veckans brott att: ”Konsekvenserna av det här är ju att vi inte vågar låta honom gå själv till träningen och vi vågar inte en låta honom gå till tunnelbanan själv. Sen kan man inte låta bli att tänka vad som händer nästa gång, om de tar till ännu mer våld då” (SVT 11/3).
Polisen berättar i en intervju att det i förhör med misstänkta i andra fall framkommit att: ”man tycker att det är roligt. Att det är en sorts maktspel”. Vidare framhålls att de misstänkta gärningsmännens drivkrafter är alltifrån status till att skaffa sig ”samma prylar som ungdomar i ett rikt område har, eller att skaffa snabba pengar till droger”.(11/3).
I Expressen kunde man nyligen också läsa om fyra män som misstänks ha kidnappat en 18-åring i Nacka. De fyra ska ha kastat ner honom i en bagagelucka, skjutit honom i benet, knivhuggit honom i överkroppen och skurit hans hälsena. Efteråt ska de ha tvingat honom att ringa sin mamma och be henne överlämna två dyra klockor och en märkesväska (5/3).
Den som söker på ”Rån mot unga”+valfri svensk stad kommer att få upp oroväckande antal träffar på den här sortens incidenter där alltså större ungdomsgäng i åldern 15-20 år omringar sina offer och med hot och våld rånar dem på sådant som jackor, telefoner, pengar eller kontokort.
Som nybliven förälder frågar jag mig vilket samhälle min lille son kommer att få möta om tio år givet hur det ser ut i dag och givet den handfallenhet som möter de drabbade. Uppklarningsprocenten på personrån manar till eftertanke: under år 2017 klarades enbart nio procent av de anmälda personrånen upp. Det är uppenbart att brotten måste prioriteras mer, frågan är bara vilka andra brott som ska prioriteras ned?
Polisen står redan nu handfallen inför våldtäkter, gängbrottslighet och inbrott. Mer resurser krävs, såklart, men det räcker inte om de inte används på ett effektivt vis eller om påföljderna för unga fortsätter att ligga i ofas med samhällsutvecklingen. Kanske är det dags att sänka straffåldern till 13 år eftersom vi i dag vet att de kriminella karriärerna påbörjas allt tidigare och att samhället står rådvill inför problematiken?
I en intervju med anledning av rånvågen i en annan Stockholmsförort, Alvik, berättar en förundersökningsledare att flera rån skett i rusningstid men att: ”ingen har brytt sig om att ingripa eller ens hjälpa de unga rånoffren att ringa polis.” (Mitt i Stockholm, 6/3).
Om det handlar om avtrubbning eller om rädsla för att själv bli attackerad om man ingriper är oklart. Men det spelar mindre roll, det samhälle som växer fram ur likgiltighet och rädsla kommer att definieras av slutenhet och misstänksamhet.
Den här sortens tendenser finns redan. För några år sedan skulle ytterst få ha sagt det rakt ut. I dag är det snarare tvärtom; de senaste veckorna har jag slagits av hur många som mellan skål och vägg tillstår att de segregerar sig. Att de så långt det är möjligt, och därmed högst medvetet, väljer bostadsområde och skola till sina barn utifrån hur den sociala sammansättningen ser ut. Svensk sedan en eller fem generationer spelar ingen roll, det är inte den etniska dimensionen som avgör, utan viljan och (om man ska vara krass) möjligheten att kompensera för ett samhälle som upplevs som instabilt. Företeelsen i sig är inte ny men öppenheten kring den är det.
Ärligheten kring dessa livsval ackompanjeras påfallande ofta av en genuin sorgsenhet över att det blivit allt mer nödvändigt att isolera sig. De flesta av de som i dag segregerar sig växte själva upp i bostadsområden av mer blandad karaktär. Många är klassresenärer som gått en lång och hård väg för att komma dit de är i dag. Att de bosätter sig segregerat, eller utnyttjar det fria skolvalet om de inte har råd att bosätta sig nära de mest attraktiva skolorna, ses ofta som ett nödvändigt ont.
Människor är rationella; om systemet, samhället, staten inte längre levererar det mest basala i form av trygghet och goda förutsättningar för ansvarsfulla människor att leva sina liv kommer kreativiteten att blomstra i försöken att kringgå det som inte fungerar. Segregation kan således uppstå både för att man kan och inte kan välja var man ska bo, eller för att man helt enkelt känner sig tvingad att leva avskiljt.
Politiken har i detta läge två val; antingen att lösa problemen så att människor slipper segregera sig eller att erkänna sitt misslyckande och acceptera ett allt mer uppdelat samhälle med konflikter som länge har varit främmande för det svenska samhället.
