Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Isak Skogstad: Lars Vilks lärde mina elever vad yttrandefrihet handlar om

Rätten till yttrandefrihet blir lätt abstrakt. Lars Vilks gjorde den ytterst konkret med sin rondellhund.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

När jag fick höra att Lars Vilks och hans livvakter hade omkommit i en bilkrasch blev jag först bestört och sorgsen. I takt med att allt mer tycks tyda på att det var en olyckshändelse, växte även en annan känsla fram inom mig. Om det var en olycka, så var det även ett enda stort långfinger mot alla de islamister som aldrig lyckades komma åt honom.

I tio års tid har extremister och terrorister försökt mörda Vilks. Allt på grund av en enkel teckning föreställandes profeten Muhammed som rondellhund. När teckningen fick spridning började hoten komma in, och till en början hade Vilks inte mycket mer skydd än en yxa som han sov med under sängen.

Värre blev det när al-Qaida publicerade hans namn på en dödslista och utlovade en miljon kronor till den som lyckades mörda honom. Högg man huvudet av honom skulle man dessutom få en rejäl bonus. När en terrorist tre år senare sprängde sig själv till döds i Stockholm och uppgav Vilks rondellhund som motiv stärktes Vilks skydd genom ett ständigt livvaktsskydd.

Vi svenskar stoltserar ofta med att yttrande- och pressfriheten är demokratiska rättigheter som skyddas av våra grundlagar. Att få uttrycka sig fritt, även om man provocerar, är inte minst av största vikt för konstens frihet. Det svenska kulturetablissemanget drog dock gränsen vid Vilks, han blev persona non grata. Som om inte det var illa nog tvekade även vissa tidningsredaktioner om yttrandefriheten verkligen skulle omfatta Vilks.

Som lärare hade jag alltid ett moment om yttrandefrihet. Jag brukade läsa högt ur Niklas Orrenius bok ”Skotten i Köpenhamn”, för att sedan diskutera Vilks rondellhund med eleverna. Rätten till yttrandefrihet, som eleverna annars upplevde som abstrakt, blev helt plötsligt högst konkret – och alltid problematiserad.

Under en lektion fick jag flera bra frågor om Vilks agerande som jag kände att jag saknade bra svar på. Samma kväll kontaktade jag Vilks och frågade om han kunde besöka min klass för att själv besvara frågorna. Han svarade omedelbart ja, men för att undvika att skolan skulle spärras av och insatsstyrkan kallas in fick besöket ske genom ett videosamtal.

Vid första besöket frågade en elev hur han egentligen försörjer sig. Jag minns väl hur hon uttryckte sig: ”Du kan ju liksom inte sitta i kassan på ICA?”. Han förklarade artigt att han faktiskt är konstnär, och visade därefter upp tavlor han målade på. Eleverna blev förvånade – han var ju faktiskt en riktig konstnär!

Det var början på flera besök från Lars, som jag sedan dess fick träffa och lära känna. Han ställde alltid upp för mina elever, även om han visste att han skulle få många kritiska frågor. Han bemötte alltid dem med respekt, vänlighet och humor. Hans intellekt och bildning gick inte att ta miste på. Det är så jag kommer minnas honom som person. Men som konstnär kommer jag alltid att minnas honom för hans rakryggade svar på frågan om han ångrade sig – ett svar han stod fast vid från början till slutet:

”Jag ångrar inte vad jag gjort. Det vore helt fel, att gå till reträtt. I konsten finns friheten, där är allt tillåtet. Vi kan inte särbehandla en religion. Och man får vara hur elak som helst mot en religion.”

Till det har jag bara en sak att tillägga: Amen! Människor har rättigheter – inte idéer.