Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I skuggan av arbetslöshet, ojämlikhet och terrorism frodas radikala politiker, skriver Lars Trägårdh (i mitten).

Lars Trägårdh: Nationalstaten är vägen framåt

På båda sidor av Atlanten domineras den politiska debatten av oro och ångest.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vi är vana vid att betrakta USA med en blandning av fasa och fascination. Att i det ena ögonblicket dras till det spännande, kaotiska, stundtals farliga för att sedan, i nästan samma andetag, kritisera utifrån en måttstock som premierar det sansade och trygga – om än också lite trista och tråkiga. Men i dag har USA och Europa kommit att närma sig på avgörande punkter. Å ena sidan är Europa, inklusive Sverige, mer kännetecknat av kaos än av ordning; å den andra tycks USA ha tappat sitt självförtroende i rollen som frihetens, mångfaldens och öppenhetens apostel.

Mest slående är kanske konvergensen vad gäller synen på invandring och frihandel. På båda sidor av Atlanten domineras den politiska debatten av oro och ångest. I viss mån handlar detta om att den nuvarande ekonomiska ordningen ställt globaliseringens vinnare mot dess förlorare; eliterna mot folken, för att tala med populistiskt språkdräkt. Emedan ekonomer i allmänhet vidhåller frihandelns och migrationens långsiktiga fördelar, upplever uppenbarligen många – i den ökande ojämlikhetens och den minskande sociala rörlighetens era – att dessa abstrakta, långsiktiga vinster på intet sätt lindrar deras egna, konkreta och omedelbara, förluster.

Hur ska vi förstå denna utveckling? Ytterst handlar det om en tillits- och förtroendekris, ett tvivel över att ledande politiker och experter har den karta och kompass som krävs för att navigera de stormiga haven. Än värre tycks man på olika grunder ha misskött och missförstått det historiska instrumentet för att upprätthålla ordning, trygghet och säkerhet – nationalstaten. Detta gäller nationalstatens båda komponenter; såväl staten som nationen.

I de senaste numren av tidskriften Axess har man satt fingret på denna dubbla tendens: å ena sidan statens reträtt, å den andra misstänkliggörandet av nationen. Kritiken av såväl staten som nationen har visserligen en lång historia, men i dag samverkar olika trender för att skapa en perfekt storm som hotar svepa undan den västerländska ordningen som vi lärt känna den, för att tala med Anne Applebaums ord i hennes uppmärksammade Washington Post-artikel.

Som jag tidigare har noterat, bland annat på dessa sidor, kritiseras dels nationen av den postnationella vänstern för att vara exkluderande och främlingsfientlig, dels staten av den liberala högern för att vara förtryckande och otidsenlig. I det ena fallet är lösningen en värld utan gränser och ett ytlig bejakande av abstrakt tolerans av mångfald; i det andra ett globalt marknadssamhälle utan besvärande politiska regelverk och skatter. Sammantaget har det lett till en nedmontering av bland annat de institutioner – gemensam folkskola och allmän värnplikt – som historiskt skapat förutsättning för inte bara gemensam identitet, integration och social sammanhållning utan även en kapacitet för civilförsvar och en någorlunda trovärdig militär försvarsmakt.

I skuggan av arbetslöshet, ojämlikhet och terrorism frodas radikala politiker som Trump och Sanders, Le Pen och Åkesson, som betonar både statens och nationens primat. Det är hög tid att även andra partier, mer benägna att bejaka öppenhet, inser att vägen fram går med starka nationalstater, inte mot eller utan dem.