Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Finansminister Magdalena Andersson (S) är fast besluten om att Riksbanken måste minska sin valutareserv.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ladorna ska inte tömmas i onödan

Att prioritera hängslen och livrem på betalningssystemet är kanske ingen stor valvinnare, men historien har lärt oss vad konsekvenserna blir om vi står med byxorna nere när en finanskris väl slår till.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är svårt att teckna en brandförsäkring för ett hus som redan står i lågor. Faktum är att det räcker med rykten om att det finns en pyroman i området för att det ska bli svårare att teckna en försäkring. 

Även om det gick så skulle försäkringen bli dyrare. Det är nämligen precis så försäkringar fungerar – om risken är stor så ökar premien, och vice versa. På samma sätt är det när Riksbanken behöver låna pengar och därför är det olyckligt att regeringen nu vill minska valutareserven (SVT 17/3). 

Det bör sägas att Riksbankens tillgångar är hiskeligt stora. Fördelat på guld och utländska valutor uppgår de till drygt 570 miljarder. Man skulle kunna tro att dessa tillgångar räckt för att ta oss igenom vilken finanskris som helst. Så är det tyvärr inte. Bankernas storlek, och belåning, är nämligen ännu större. 

Skulderna och det egna kapitalet för det svenska banksystemet motsvarar fyra gånger hela Sveriges BNP. Bara de fyra största bankerna har skulder i utländsk valuta på över sju biljoner kronor, vilket motsvarar drygt sju statsbudgetar. Det är i sig inte superkonstigt, bankers verksamhet består ju till stor del av att låna och låna ut pengar. Men det ställer krav på stora säkerheter i det finansiella systemet. Under finanskrisen 2008-2009 behövde Riksbanken exempelvis låna ut över 600 miljarder till de svenska bankerna. Det vill säga mer än Riksbankens befintliga tillgångar idag.

Regeringen föreslog i mars att Riksbanken ska betala tillbaka 250 miljarder till Riksgälden. Istället för att ha så mycket pengar i reserv skulle Riksgälden låna upp mer pengar om behovet uppstod. Argumenten för detta var främst att pengarna skulle användas för att betala tillbaka statsskulden och att Riksdagen ville ha ökat inflytande över statens belåning. Det är inte så förnuftigt som det låter.

Behovet av att låna upp mer pengar kommer inte att uppstå förrän en finanskris drabbar bankerna (eller i bästa fall: inte alls). Ofta sammanfaller bankkriser med statsfinansiella kriser. 

Det innebär att staten kan komma att behöva låna pengar när både bankerna och staten är i ett ekonomisk utsatt läge. Då ökar också kostnaden för att låna. Räntan på Irländska statsobligationer steg exempelvis med nästan 20% under ett par år av ekonomisk kris. Det är som sagt dyrt att försäkra huset när det redan hotas av brand.

Det hade varit kanon om bankerna kunde lösa detta själva. Men Riksbanken måste finnas där som en sista utväg och garantera stabilitet i det ekonomiska systemet. Konsekvenserna av att de inte gjorde det hade varit enorma. Bara det faktum att omvärlden vet att Sverige klarar av en kris gör att förtroendet för svensk ekonomi ökar, vilket gynnar såväl svenska företag som medborgare.

Om förslaget blir verklighet kommer regeringen kunna säga att de tagit ansvar för statens finanser och betalat av statsskulden. Det låter ansvarsfullt och bra, och blir ett vapen att använda i valrörelsen. I själva verket kommer de bara ha skyfflat runt pengar mellan olika konton. 

Statsskulden är idag låg jämfört med andra länder, och ökade skulder behöver inte vara ett problem sålänge tillgångarna också ökar. Vilket de ju gör när man lånar pengar för att köpa andra pengar.

Det är möjligt att kostnaden för att hålla en stor valutareserv borde bäras av dem som skapar riskerna, det vill säga bankerna själva. Men oavsett var notan hamnar är det ett bättre alternativ än att tvinga riksbanken att minska sin buffert. Det är i dagsläget både riskabelt och en smula onödigt att försämra Sveriges förmåga att hantera ekonomiska kriser. Framförallt när mycket tyder på att motivet är att ge sken av att regeringen stärkt de statliga finanserna. 

Att prioritera hängslen och livrem på betalningssystemet är kanske inte en lika stor valvinnare som att kunna peka på en minskad statsskuld, men av historien har vi lärt oss vad konsekvenserna blir om vi står där med byxorna nere när en finanskris väl slår till. Då är det bättre att ha välfyllda lador redan från början.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se