Ifall vi hade förstått att det skulle bli så stora protester mot Västlänken hade vi aldrig beslutat om den. Det sade en av stadens högsta politiker till mig när denna under en lunch berättade hur snacket egentligen går inne i stadshuset.
Det förklarar även varför före detta miljöpartisten Henrik Munck på GP Debatt efterfrågar en ångerknapp för stora projekt. För trots att hans frispråkighet fick honom att hamna i den politiska frysboxen är det säkert många som önskar en sådan för Västlänken. Den politiska karriären vore i så fall mycket enklare.
För enbart fem-sex år sedan visade SOM-institutets mätningar att göteborgarna var kraftigt positiva till Västlänken. Nu visar den senaste att 52 procent är emot tunneln och endast 28 procent för. Motståndet ökar varje dag mot och folkets dom verkar obönhörlig. Västlänken blir inte bara en valfråga utan kommer att dominera hur många mandat som
Västlänkstrogna partier kommer att förlora till de som säger sig vara emot tunneln. Det är en realitet även de största partierna i kommunfullmäktige är väl medvetna om och därför funderar de på hur de ska kunna ändra ståndpunkt ifall kostnaderna och tidsramen blir annat än vad Trafikverket utlovat.
En hel del forskare lär framöver vara upptagna i att försöka förstå opinionens snabba U-sväng. För vad är det som får göteborgaren att engagera sig i något som på pappret verkar vara så trivialt som en tågtunnel?
Införandet av trängselskatten 2013 blev en hävstång som fick många göteborgare att få upp ögonen för tågtunneln, men det förklarar inte den kraftiga opinionen. Eller som förespråkarna till Västlänken konstaterar – det har inte varit några protester mot Marieholmstunneln, cykelbanor eller bussfiler i det trängselskattefinansierade Västsvenska paketet.
Ansvariga politiker säger att de har varit ”dåliga på att förklara Västlänkens nytta”. Inte heller det förklarar motståndets kraftiga ökning. Trafikverket följer regelbundet upp allmänhetens attityder och de kunde i sin rapport från 2015 sammanfatta att ”de negativa är de mest pålästa”. Göteborgarna blir mer negativa i takt med att de får större kännedom om projektet.
Naturligtvis går detta hand i hand – projektet har för många inbyggda brister vilket gör det svårt att förklara tunnelns nytta. Det får förtroendet för projektet att minska i takt med nya avslöjanden. Och rent tekniskt befinner vi oss där Muncks ångerknapp borde vara intryckt: osäkerheten kring tunnelns tågkapacitet, budgeten och hur miljön kommer att påverkas under byggtiden och i drift är stor. Trafikverket har inte råd med att fler brister avslöjas.
Fast inte heller det förklarar folkopinionen. Huruvida tågtunneln lever upp till sina syften eller inte är såklart brickor i spelet, men knappast avgörande för den breda allmänheten.
När resten av Sverige betraktar infrastrukturfrågor som en politisk fråga på marginalen berättar SOM-institutet att de är av största vikt för göteborgaren. Fast det handlar inte om spårvagnar, broar eller tunnlar i sig utan om något annat.
Göteborgarna känner sig överkörda. Västlänken blir därför symbolen som både visualiserar och kanaliserar frustrationen. Allmänheten vill inte tvingas betala för något som helt uppenbart saknar nytta. Lägg därtill åratal av byggkaos och stor risk för skador i stadsmiljön. Politikernas oförmåga att ta till sig folkopinionen är som att lägga bensin på eld – varje gång en politiker försvarar Västlänken ökar motståndets medlemsantal. Västlänken får därmed klä skott för ett generellt missnöje.
Det är säkert många i stadshuset som önskar sig Muncks ångerknapp, men traditionen att inte rucka på politiska avtal väger tyngre. Varje partis valstrateg måste därför fråga sig om Västlänken är viktigare än röstsedeln. Det parti som först väljer att omvärdera sitt beslut om Västlänken blir även det som kommer att åtnjuta väljarnas förtroende. Att partierna internt har sådana tankar vet vi och det är inte konstigt. Vem blir först att komma ut ur tunneln?
