I morgon drar Socialdemokraternas partikongress igång här i Göteborg. Besluten som ska tas sätter dagordningen inför valet 2018. Vilket mandat kommer partiledaren Stefan Löfven ha att driva den politik han själv tror på, och var kommer han att tvingas anpassa sig?
Även om S har historiskt låga siffror nu är man ännu det parti som får flest väljares förtroende i opinionsmätningar. Vinterns siffror har legat mellan 25 och 28 procent. Mer än en fjärdedel av väljarna är alltså ännu beredda att rösta på S.
Och fler kan det bli. Riksdagsvalet handlar om vem som är mest skickad att leda landet. Stefan Löfven har visat att han kan få igenom beslut, trots att han egentligen har en riksdagsmajoritet emot sig.
Oppositionen är svag. Moderaterna har aldrig haft någon eftervalsdebatt. Anna Kinberg Batra valdes i ett vakuum, vilket ger ett svagt mandat att leda såväl partiet som allianssamarbetet. Dilemmat hur SD ska hanteras verkar också ha pressat in en kil mellan M och C. Tiden för Alliansen att samla sig börjar rinna ut.
Löfven har därför sammantaget ett gott utgångsläge som den mest trovärdige statsministerkandidaten. Men vad som skulle kunna stå i hans väg är hans eget parti. Och det är där kongressen i Göteborg blir så spännande.
När det gäller regeringsförmågan vill Löfven förknippas med en ansvarsfull politik där välfärdsutbyggnad möjliggörs av ordning och reda. Uppgörelsen som stoppade situationen på hösten år 2015 är då en viktig framgång. Löfven vill inte ändra den nya inriktningen förrän en gemensam EU-politik för flyktingmottagning är på plats. Alltså i klartext inte under överskådlig tid.
Men ute i partiet finns distrikt som snabbast möjligt vill ändra de väsentliga delarna i omläggningen. De vill återinföra temporära uppehållstillstånd och öppna för större anhöriginvandring. Här kan Löfven tvingas att lämna kongressen med beslut om en politik som han själv fruktar och som skulle skrämma marginalväljare över till M och SD.
För att infria sin dröm om att samarbeta med något av allianspartierna behöver Löfven ha förhandlingsutrymme. Politiken han går till val på får därför inte vara för hård. Det måste finnas marginaler att förhandla kring. Det är i det ljuset man nog bör se de svaga skrivningarna när det gäller till exempel vinster i välfärden. Partistyrelsen förordar en mer restriktiv hållning mot privata aktörer, men undviker att tala om förbud eller totalt stopp. En sådan hård hållning skulle ju skrämma bort tänkbara samarbetspartners till höger om blockgränsen.
Men också där finns oförstående partidistrikt. De vill ha regelrätta förbud för till exempel konfessionella friskolor, vilket inget liberalt parti skulle gå med på. Förbudslinjen – om än ideologiskt stringent – skulle bakbinda Löfven och göra drömmen om blocköverskridande samarbete avlägsen.
Utöver detta kan nämnas den känsliga frågan om tiggeriet. Löfven säger att han vill sätta stopp för det. Väl medveten att han har en majoritet av väljarna i ryggen. Linjen upprör dock många i partiet.
Kongressen i Göteborg avgör om Stefan Löfven kan gå till val på den politik han tror på, eller om han kommer att tvingas anpassa sig till andra falanger i partiet. Det får naturligtvis konsekvenser för vilken trovärdighet han har med sig in i valrörelsen. Vem vet, kanske kommer framtidens analys vara att valet 2018 avgjordes på S-kongressen 2017.
