Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

PJ Anders Linder: Låt pandemin bli en renässans för trädgårdsstaden

Aptiten på egnahemsboende har växt under pandemin. Men istället för stigande priser borde vi få till en renässans för ny trivsam småhusbebyggelse.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I det eländes mörker som pandemin har gett upphov till kan man ändå skönja en och annan ljusglimt. Man slipper kramas med människor som man knappt vet vilka de är, och man kan hysa förhoppningar om att ”det nya normala” på hälsningsområdet ska bli det gamla normala: rak och rättfram handskakning.

En annan glädjekälla är att ovanligt många har tagit tillfället i akt och skaffat hund. Fler vallade valpar sätter guldkant på kvällspromenaderna.

Men det som verkligen kan få stor betydelse är att aptiten på egnahemsboende har växt så mycket. Inte för att det nödvändigtvis är bättre att bo i villa än i lägenhet, men för att utvecklingen kan leda till ett nytt och nödvändigt fokus på villkoren för att bygga småhus.

För noga taget är det inte aptiten på egnahemsliv som har växt utan viljan att betala för det. Önskan har funnits där hela tiden. Det har gjorts mätningar i frågan sedan 1950-talet och det har ständigt varit i storleksordningen tre fjärdedelar av de tillfrågade som helst skulle vilja bo i eget hem: villa, radhus eller kedjehus. Detta samtidigt som småhusbyggandet sjunker som andel av nyproduktionen. För 30 år sedan var fyra av tio nya bostäder småhus, i dag är vi nere på en av fyra.

Det skulle inte behöva vara så, konstaterar författaren Lars Anders Johansson i den matnyttiga skriften Villaboendets idéer (Villaägarna, 2021). Bristen på nya småhus är ett resultat av politiska beslut.

Det handlar om att planering av nybyggen ofta sker i samarbete mellan kommuner och stora byggföretag, som är inriktade på att bygga stora flerfamiljshus. Det handlar om en ideologisk förkärlek för det täta och höga. Framför allt handlar det om kommunernas planmonopol och att de inte erbjuder tillräckligt mycket detaljplanerad mark. Ransoneringen kan ge kortsiktiga vinster i form av högre priser för tomtmark, men innebär också att många familjer inte får en rimlig chans att bo på det sätt de skulle vilja.

I värdefulla historiska avsnitt ställer Johansson denna njugghet i kontrast till den framsynta politiken då förra seklet var ungt och egnahemsrörelse och stöd till självbyggeri gjorde det möjligt även för personer med låga inkomster att byta trångboddhet mot egna hem. Det var för övrigt då som många av de trädgårdsstäder kom till som i dag är de allra mest attraktiva områdena.

Småhusboende associeras inte sällan med utspridda villamattor, långa pendlingar och bilbundenhet. Men att man en gång byggde sprawl i USA och i miljonprogrammets Sverige betyder inte att man måste göra det igen. Trädgårdsstaden med sin blandade bebyggelse – egnahem, låga flerfamiljshus, butiker – är i högsta grad en möjlighet.

Därtill en möjlighet av växande värde. Arbetspendlingen försvinner knappast på grund av vad vi lärt under pandemin. Men den minskar. Arbete i bostaden ökar. Då ökar också behovet av större bostadsyta – och marknadsförutsättningarna för butiker, restauranger och annan service i närområdet. Det vore ett elände om detta inte ledde till nya trädgårdsstäder utan bara till stigande priser på gamla hus.