Enligt legenden ska en samtida till Karl Marx ha recenserat Kapitalet på följande vis: ”det som är nytt är inte rätt, och det som är rätt är inte nytt”. I dessa dagar av klimatpanik blir jag påmind om denna syrlighet, då den uppenbarligen fortfarande är relevant.
Vi har haft en del kontroverser på området på sistone. Från Greta Thunberg och We Don't Have Time till diverse ”influencers” som ber statsminister Stefan Löfven (S) att införa klimatdiktatur - och innan det en lång rad krönikor som behandlar så kallad ”klimatångest”, denna vår tids nya folksjukdom. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, och många har till exempel påpekat hyckleriet i att dessa ”influencers” själva lägger ut bilder från sina flygresor stup i kvarten.
En sak som ganska tydligt framträder i klimatfrågan är att den inte handlar så mycket om politik som (personlig) moral och spiritualitet. Och detta gör denna panik så otroligt gammal, även om vi låtsas att den är ny. Att tala om en nära förestående domedag, och att härleda denna till diverse moraliska och spirituella misslyckanden hos människan som måste bekämpas på studs, det var en gammal företeelse redan på 1000-talet!
Om vi ska generalisera litet så kan vi säga att aggressiva, domedagsbetonande och väckelseliknande rörelser tenderar att dyka upp när en eller flera samhällsklasser känner sig hotade eller drabbas av en kris. Bonde- och barnkorstågen är två sådana exempel, men det finns andra exempel där stadsbor och borgare hemfallit åt liknande millenarism.
De förslag folk tar till sitt hjärta numera handlar främst om saker som relaterar till det egna personliga livet – privata konsumtionsval – och åtföljs av ett konstant behov av att bikta sig över dessa val (”alltså, jag vet att jag inte borde, men...!”). Det är nog inte särskilt konstigt att just medelklassen har ett behov av denna sorts psykodrama i dag, och det är definitivt inte konstigt att journalister är stora bovar (änglar?) i dramat: stora samhälleliga förändringar pågår just nu som hotar många branscher och den egna säkerheten, och populismens bejakande av stora grupper som har lämnats vind för våg av det politiska systemet hotar dessutom medelklassens politiska särställning i Europa.
Det finns, minst sagt, en stor och generaliserad ängslighet hos vissa grupper i samhället i dag. Är det verkligen en slump att dessa grupper nu står i stånd att dra ut på ett moraliskt korståg för att frälsa mänskligheten?
Låt mig komma med ett modest litet förslag. I stället för att bara tala om domedagen, låt oss i stället tala om klass, på riktigt alltså. Vilken klassbas har egentligen denna nya väckelse? Varför känner sig denna klass så otroligt hotad just i dag? När började den göra det? Om vi svarar på dessa frågor kommer vi nog lära oss långt mycket mer om vad framtiden har i sitt sköte än om vi bara lyssnar på domedagsprofeterna själva. De är, trots allt, inte de första av sitt slag.
