Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

PJ Anders Linder: Låt inte läsningen bli en historisk parentes

Vill vi att framtida litteraturpristagare ska få en svensk publik behövs en omfattande restaurering av undervisningen i att läsa och skriva.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det var Nobeldagen i går men ännu en gång frös de traditionella ceremonierna inne. Pompan i konserthus och stadshus ersattes med enklare mottagningar i Washington och London. Vår ambassadör till Storbritannien fick vikariera för kungen i måndags och dela(de) ut årets litteraturpris.

Fast själva priset höll samma halt som vanligt. Abdulrazak Gurnah tog emot medalj, diplom och en rejäl summa pengar, precis som andra pristagare har före honom och nya pristagare så småningom ska få göra.

Frågan är hur många läsare de får. Eller, litet mer exakt: hur många svenska läsare.

Jag undrar inte på grund av någon skepsis mot Gurnah utan på grund av alla signaler om en läskultur i tilltagande kris. Det ges för all del ut en oerhörd massa titlar varje år, men strömmen av nya läsare sinar betänkligt. Bland ungdomar är det numera bara en av tio som läser böcker och tidningar regelbundet. I början av 2010-talet var andelen dubbelt så hög.

”När jag började som lärare 2002 eller 2003 frågade jag alltid mina elever ’Vad läser ni?’ men nu frågar jag ’Är det någon som läser?’”, som gymnasieläraren och författaren Filippa Mannerheim säger i en intervju med Skolvärlden (21 okt).

Det handlar förstås om att mycket annat lockar. Men också om bristande förmåga.

Historikern Hanna Enefalk väckte stor uppmärksamhet 2012 när hon tillsammans med några kolleger vid Uppsala universitet skrev ett inlägg med rubriken ”Våra studenter kan inte svenska”. Att studenterna saknade förkunskaper i historia hade de luttrade lärarna vant sig vid, men de fann det svårsmält att så många av dem som ändå sökt sig till ett humanistiskt ämne inte kunde ta till sig kurslitteraturen, hade bristande ordförråd och saknade förmåga att uttrycka sig begripligt i skrift.

Som vanligt kom det ifrågasättanden från progressivt håll, men Uppsalaskribenterna fick ovanligt stort medhåll från andra lärosäten och det fördes en rätt intensiv diskussion om bristerna i grundskola och gymnasium. Men tålamodet hos samhällsdebatten är kort och strålkastarljuset fladdrade snart bort i nya riktningar.

Nu har snart tio år gått och inget tyder på att situationen blivit bättre. Skolverket formulerar fagra fraser om ”läslovets” potentiella fröjder men läsning blir inte lustfylld förrän man kan läsa ordentligt och för att nå dit krävs det fokus och mängdträning. På motsvarande sätt kan man inte lära sig skriva begripligt om man lämnas i sticket utan återkoppling vad gäller stavning, kommatering och komposition. Men sådan strävhet är inte på modet.

Läroböcker har uppenbarligen blivit en utdöende genre i stil med herdedikter och jubelkantater trots att webbplatser och sladdriga stenciler aldrig kan ersätta det intellektuella och emotionella tuggmotstånd som fackböcker och skönlitteratur kan ge.

Vill vi att framtida litteraturpristagare ska få en svensk publik behövs en omfattande restaurering av undervisningen i att läsa och skriva. Det är bara allftör dystert att tänka på den allmänna alfabetiseringen som en historisk parentes.