Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Låt inte Göteborg bli tråkigt som Stockholm

I Stockholm stänger musikscenerna ned. Kommunen slarvar med lokaler, grannar klagar och mer vinstdrivande verksamheter tränger ut musiken. Något liknande kan även hända i Göteborg.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vandra från Karl Johansgatan till Kungshöjd en lördagskväll och chansen är stor att du ovetande kommer passera fyra eller fem pågående spelningar. Göteborg är en bra stad för musik. Men det är inget naturtillstånd för en stad.

Betydligt större städer kan vara kulturella ödemarker medan småstäder som Rejkavik är fullproppade med kultur. Musikscenen i Göteborg har mödosamt växt fram under decennier.

Förutom arenorna som allt som oftast står tomma har vi Brewhouse, Trägårn och Pustervik. Sedan de lite mindre scenerna som Musikens hus, Sticky Fingers, Oceanen, Henriksberg. Samt de riktigt små och i regel föreningsdrivna scenerna som befinner sig i lokaler som lämnats kvar efter att industrier och affärsverksamhet slagit igen.

Det är lätt att förstå vad Göteborg har som Stockholm saknar: En blandning av kulturformer och framförallt en möjlighet för dessa olika arrangörer och lokaler att existera i centrala Göteborg. I Stockholm trängs musiken ut ur stadskärnan som blir alltmer likriktad och karaktärslös.

I kort följd har Stockholms innerstad förlorat Bitter pills, Kägelbanan, Snotty och Debaserklubben vid Hornstulls strand. Debaser vid Slussen har på grund av byggarbeten fått stänga ned. Tiotusentals personer har gått med i Facebookgrupper för att protestera mot nedläggningarna.

Vad kan Göteborg lära av Stockholm? Den främsta orsaken till att konsertlokaler stänger ned är uppsagda kontrakt och brist på alternativa och billiga lokaler. Kommunen är en stor fastighetsägare inte bara i Göteborg utan även Stockholm och har därför stor makt att styra utvecklingen.

Det är illa i Stockholm. Men helt lugna kan vi inte vara i Göteborg. Brewhouse och Musikens hus är i kommunala bolaget Higabs ägo. Som GP Kultur tidigare rapporterat har Musikens hus fått höjda hyror av Higab (19/3).

Här är problemet, som ledarsidan tidigare uppmärksammat, att Higab har en tudelad roll – å ena sidan ska kulturlivet i Göteborg premieras av bolaget, även om det inte alltid är lönsamt, å andra sidan ska marknadsmässiga hyror tas ut.

Det går inte alltid ihop. Vissa verksamheter kommer inte kunna bära sina kostnader. Higab måste renodla sina roller, i en strikt marknadsbaserad aktör och en som främst har bevarande av kulturfastigheter och främjande av kulturlivet på agendan.

Sedan finns de privatägda fastigheterna som Pustervik och Sticky Fingers. För att musiklokalerna ska överleva i dessa krävs lönsamhet. Detta kan politiken underlätta genom att inte pådyvla dem onödiga pålagor. Hur kan verksamheterna hjälpas utan att tumma på lagstiftningen? En bra början är att prata med krögarna och fastighetsägarna, de har det inte alltid helt lätt.

Kommunen har stora möjligheter att upprätta lokala regelverk och tolkningsramar för tillståndsenheten. Samma sak gäller för de föreningsdrivna scenerna som Truckstop Alaska. På den här punkten är Stockholm en ödemark. Möjligheterna att hitta små skrymslen där föreningar kan överleva är små i huvudstaden.

Men även i Göteborg gör myndigheterna sitt för att döda den alternativa musikscenen samtidigt som de vill att Göteborg ska bli Skandinaviens Berlin. Det går inte ihop. Denna del av musiklivet kan snabbt dö ut om inte villkoren förändras. En stad kan inte bara bestå av kafékedjor, krogimperier och märkesbutiker. Det som gör en riktigt sevärd stad är myllret och mångfalden. Ord som förekommer i snart varje strategidokument från kommunen men som, för att de ska vara något annat än fina värdeord, kräver en ansträngning från politiskt håll.

Sedan har vi framtidsfrågan. När det byggs i Göteborg är normen att samtliga fastigheter rensas i gamla områden, så kallad totalsanering. Detta innebär högre hyror och därmed att de mindre scenerna försvinner. Göteborg måste både kunna hysa aktörer med stora ekonomiska muskler och de som i stort sett bara går runt. Kombinationen av dessa två är vad som utmärker en levande innerstad.

”Framtidens Stockholm”, skriver DN-skribenten Fredrik Strage, kommer inte längre vara, och här citerar han Kent, ”vår slutstation, vårt mål, templet i Jerusalem” (DN 30/5). Han överväger att flytta till hemstaden Linköping. Detta eftersom musikscenen i Stockholm dör och kulturlivet utarmas.

Men han är också välkommen till Västkusten. Maia Hirasawa sjöng om Göteborg “And I thought I didn't like this city but I've changed”. Stockholmare, ni är alltid välkomna hit.

Men det gäller förstås att våra kommunpolitiker håller sig i skinnet och tar lärdom av huvudstadens misstag. Det tar lång tid att bygga upp ett anseende. Att rasera det går däremot snabbt.