Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Martina Holmberg / TT
Bild: Martina Holmberg / TT

Karin Pihl: Lättja och byråkrati bakom beredskapshaveriet

Mitt under pandemin beslutade Socialstyrelsen att skyddsmaterial skulle slängas. Det hade passerat bäst före-datum. Samtidigt fick undersköterskor tillverka munskydd av kaffefilter och dambindor.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I somras kördes flera ton skyddsutrustning från Socialstyrelsens nationella beredskapslager till ett värmeverk i Västerås, avslöjar SR:s Kaliber. En stor mängd handskar, munskydd och förkläden eldades upp – efter en vår där personal inom sjukvården och på äldreboenden gång på gång larmat om brist på skydd. Undersköterskor fick gå in till covidsmittade äldre utan visir, munskydd eller plasthandskar. Socialstyrelsen fick desperat ge sig ut på den globala marknaden för att köpa så mycket skyddsutrustning som möjligt.

Varför i jössenamn slängdes tonvis med skyddsutrustning mitt i en kris? Svaret är att den hade ”gått ut”. Det som fanns på Socialstyrelsens lager var för gammalt, eller levde inte upp till dagens standard. ”Att vi skickar ut något som inte håller måttet, och ger en falsk säkerhet, det tror vi inte är bra”, säger Johanna Sandwall, krisberedskapschef på Socialstyrelsen, till SR. Så undersköterskorna fick tillverka munskydd av dambindor och kaffefilter i stället.

Det som uppstår här är en krock mellan ett ideal om ”svensk standard” och verkligheten. I Sverige ställer vi höga säkerhetskrav på allt från livsmedelshantering till leksaker för barn. Myndigheter granskar läkemedel noga innan de släpps ut på marknaden.

Men de hårda kvalitetsnormerna är inte mycket värda om materialet saknas. Det krävs att någon har ansvar för att säkra tillgången på utrustning. Det ansvaret har uppenbarligen ingen haft i Sverige under de senaste 20 åren.

Beredskapslagren har monterats ner. Läkemedelslager har försvunnit. Det senare var ett problem redan före coronakrisen. När apoteksmarknaden avreglerades försvann också det ansvar Apoteket AB haft för att garantera tillgången. I stället får läkare och patienter förlita sig på att de globala, komplexa leveranskedjorna av medicin fungerar som de ska. Vilket de gör i vanliga fall, men inte nödvändigtvis i ett krisläge.

I fallet med skyddsutrustningen är bristerna inte en konsekvens av ett politiskt ställningstagande. Det har bara blivit så. SR:s genomgång visar att politikerna aldrig fattat ett aktivt beslut om att banta Socialstyrelsens lager. Däremot har regeringen inte gett myndigheten några pengar för att underhålla beredskapslagren. Gammal utrustning från 1990-talet har samlat damm och inte uppdaterats. Nu har det slängts.

Politikerna har helt enkelt velat lägga pengarna på annat, och då tar man lite från krisberedskapen. Det märks ju inte.

Förrän krisen väl slår till. Då märks det väldigt tydligt.

Dessutom har ansvaret lagts ut på regionerna och kommunerna, som klarat uppgiften dåligt. Regionerna svarar att det är svårt. De behöver nationellt stöd från staten, som alltså inte finns. I Västra Götaland var regionen ett dygn från att befinna sig i en situation där skyddsutrustningen var slut. Men Johnny Magnusson (M), ordförande i Västra Götalands regionstyrelse, slår ifrån sig de kritiska frågorna. Han anser att det inte går att förbereda samhället för den ”totala katastrofen” (DN 26/10).

Oklar ansvarsfördelning och ett bristande intresse från politiskt håll är det som skapat ett läge där undersköterskor måste tillverka skyddsutrustning av kaffefilter. Det måste till en perspektivförskjutning i Sverige. Vi har blivit för bekväma. I Finland uppstod aldrig någon liknande resurskris. Där finns massiva, hemliga beredskapslager gömda i de finländska skogarna. Men då har finländarna utkämpat krig mot Ryssland för bara någon generation sedan, till skillnad från Sverige.

Krisberedskap finns inte till för att det är troligt att en kris uppstår. Det finns till ifall att den gör det ändå. Vi lägger – nåja – stora summor på försvaret, trots att ett väpnat angrepp mot Sverige i nuläget är mycket osannolikt. Man tecknar inte hemförsäkring för att man förutsätter att huset kommer att brinna ner, utan för att man inte vill stå på bar backe om det osannolika skulle ske.