Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Benjamin Kalischer Wellander, läkare och skribent.
Benjamin Kalischer Wellander, läkare och skribent.

Benjamin Kalischer Wellander: Lättade restriktioner räddar inte ekonomin

Sverige är ett exportberoende land vars ekonomi är beroende av globala produktionskedjor. Det hjälper inte att säga åt befolkningen att börja leva som vanligt igen. Det skulle dessutom leda till en havererad sjukvård med stigande dödstal och ökat mänskligt lidande som följd.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Tidigt i Coronakrisen var det många som spelade ned allvaret. Sociala medier vällde över av kommentarer som förklarade att det hela nog inte var värre än säsongsinfluensan. Debattören Fredrik Segerfeldt skrev på Twitter (1/3) att fler förmodligen kommer att dö i trafiken. Skribenten Johan Hakelius frågade hur vi ska orka vara hysteriska så länge (Expressen 14/3). Författaren Jonas Gardell ifrågasatte uppståndelsen över denna ”influensa”, och tyckte det var ”oändligt befriande” och rent av hälsosamt att bryta mot smittskyddsrekommendationer (Expressen 16/3).

Så kom larmen från de italienska sjukhusen. Hundratals, nästan tusentals, dör dagligen och läkarna måste prioritera de som har störst chans att överleva - en situation som saknar motstycke i ett modernt land i fredstid. Ingen kunde längre hävda att det var en vanlig influensa vi hade att göra med. De flesta som tidigare försökt tona ned allvaret tystnade.

Men sedan kom varningarna för de ekonomiska konsekvenserna. Röster höjdes för att vi måste lätta på restriktionerna. Tredje AP-fondens VD Kerstin Hessius slog larm om att vi håller på att köra ekonomin fullständigt i botten.

Massarbetslöshet och ekonomisk depression kostar ju också människoliv! Näringslivet behöver ett datum för när detta är över! Problemet är bara att det inte går att bestämma sig för ett sådant datum då vi helt sonika inte rår över det.

Det finns flera skäl till att det är så. Ett skäl handlar om orsaken till den ekonomiska krisen. Sverige är ett litet exportberoende land med en produktion som har riktats in på förädling av varor och tjänster. När globala produktionskedjor stänger ner drabbar det oss hårt, oavsett vad vi gör.

Det är inte Folkhälsomyndighetens eller regeringens fel att exempelvis Volvo, Scania och SAS har permitterat nästan all sin personal. Aktiemarknaden och produktionsbolagen kommer inte att räddas av att folk fortsätter att gå ut på krogen.

Men hur blir det då med den utsatta tjänstesektorn? Med alla konkurshotade småbolag och livsdrömmar som går i kras? Skulle inte mindre hårda restriktioner rädda dessa företag?

Troligen inte. Svenskarnas minskade konsumtion beror i första hand inte på skarpa myndighetsbestämmelser, utan på frivillighet. Inga restauranger har stängts ned med tvång. Vad som har hänt är att allmänheten har uppfattat att riskerna med snabb smittspridning inte är värda att ta.

Enligt DN/Ipsos undersökning praktiserar två av tre social distansering. Vad vi ser här är troligtvis ett flocksamarbete för det gemensamma. Smittskyddet uppfattas helt korrekt som en kollektiv nyttighet med individuell underhållsplikt. En förutsättning för denna frivillighetens väg är gemensam tillit. För att den enskilde ska isolera sig frivilligt måste det finnas en tro på att andra gör samma sak.

Den sociala tillit som under århundraden långsamt byggts upp i Sverige blir därför en extremt viktig resurs. Om myndigheterna skulle börja ljuga eller spela ned riskerna med viruset för att få igång ekonomin skulle tilliten försättas i fritt fall. Kostnaderna av att förstöra den resursen är svåra att överblicka.

Att uppmana allmänheten att sluta med alla självpåtagna restriktioner kan bara sluta på ett sätt: Okontrollerad smittspridning och en havererad sjukvård. Om vi får gräva massgravar, och läsa i tidningarna om hur inte särskilt gamla människor lämnas att dö, så kommer ekonomin att släckas ned illa kvickt. Men den här gången inte på grund av samarbete för det gemensamma, utan på grund av den enskildes självbevarelsedrift.

I ett sådant läge kommer människor att hålla sig isolerade - inte främst för att de värnar om det gemensamma bästa, utan för att de själva förstår att vården kanske inte kan rädda dem.

Politiker kan inte sätta ett slutdatum för något som i grunden är biologiskt. Det kommer att bli värre innan det kan bli bättre igen.