Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lätt att ta risker med andras pengar

Göteborgsalliansen bör fokusera på den kommunala kärnverksamheten istället för att spendera pengar på vidlyftiga prestigeprojekt.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Göteborgs nytillträdde, moderate kommunstyrelseordförande Axel Josefson berättade om sina framtidsvisioner i söndagens GP. Redan vid rubriken kände jag en viss blodtryckshöjning och annalkande olustkänslor. “Beredd att ta risker för att få mästerskap till Göteborg.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det låter ju kanske offensivt och visionärt för somliga, men vilka risker är det då Josefson vill ta? Ekonomiska, såklart. Vilken sorts ekonomiska risker då? Handlar det om en försiktig, anspråkslös och välavvägd satsning för att locka fler evenemang till staden? Det hade man kanske kunnat hoppas på med en moderat vid rodret, med tanke på att de brukar gilla att prata om ordning och reda i offentliga finanser och försiktighet med medborgarnas pengar.

Men nej. Istället rider han ut till försvar för bygget som ska ersätta Scandinavium och övriga arenor, till en beräknad kostnad på cirka fyra miljarder kronor, varav 150 miljoner bara för planeringsarbetet. Sedan säger han, apropå skattesubventionerade evenemang som går tiotals miljoner back, att “då kan man vara beredd att ta vissa risker” – eftersom evenemangen trots det ger Göteborg och göteborgarna ett värde.

Det är rätt magstarkt att kommunstyrelseordföranden i en kommun som förra året knep 178:e plats på listan över bästa skolkommuner och plågas av en rad andra brister i välfärden, resonerar såhär.

Det ligger också en ohederlighet i själva formuleringen. Det finns inget abstrakt “man” som tar dessa risker. Det är Josefson och hans kollegor som vill ta riskerna, med andras pengar. Om de kunde vara öppna med att det är vad som sker skulle det kanske leda till ett rimligare resonemang kring risktagandet.

Jag menar, gå till dig själv och din egen ekonomi. Om du har svårt att få pengarna att räcka till det allra nödvändigaste, är det då läge att börja ta risker? Borde du köpa trisslotter, investera i ett högriskbolag på börsen, eller unna dig en resa någonstans eftersom det kanske kan ge dig ett mervärde, trots risker och kostnader? Naturligtvis inte. Det enda rimliga, det enda vuxet ansvarsfulla i en sådan situation är att snåla, spara och prioritera så gott du bara kan.

Detta förstår nästan alla när det rör privatekonomi, när det handlar om egna pengar. Ändå är sådana principer ofta som bortblåsta när makthavare vill spendera andras pengar. Det finns naturligtvis skäl till det. Den personliga risken är mindre – och det har inte funnits någon personlig insats i intjänandet av pengarna. Alltså ungefär samma psykologiska faktorer som gör att många hanterar ett arv eller en lottovinst mer lättvindigt än pengar de arbetat ihop.

Det är ett svårhanterligt problem i ett samhälle där ett fåtal politiker sätts att förfoga över väldigt stora summor pengar. Kanske kunde man lösa det genom att låta alla högriskprojekt utanför välfärdens absoluta kärna kräva ett privat ekonomiskt åtagande från de ansvariga? “Put your money where your mouth is”, som engelsmännen säger. Jag vågar gissa att det offensiva, visionära risktagandet skulle minska ganska rejält.