Valet av Donald Trump leder med rätta till nya jämförelser med 1930-talet. Men i svensk debatt blir frågan nästan alltid huruvida jämförelsen är korrekt och lämplig – är det sant att Sverigedemokraterna är fascister, eller är det ohistoriskt och onyanserat?
Detta är en viktig fråga förvisso, men det är samtidigt anmärkningsvärt hur lite tankemöda som ägnas frågan vad som bör göras om man nu anser sig stå inför en fascism på frammarsch. En naturlig slutsats är att en samarbetsstrategi är en dålig idé. Men det måste väl finnas fler lärdomar att dra?
Jämförelsen med 30-talet borde leda till att man faktiskt försöker förstå fascismens orsaker, och funderingar kring vilka recept som i sådant fall skulle kunna hjälpa oss att undvika en upprepning.
Man skulle exempelvis kunna vända sig till den framstående samhällsforskaren Sheri Berman och hennes böcker The Social Democratic Moment (1998) och The Primacy of Politics (2006). Enligt Berman så var fascismen ett svar på den alienation och sociala oro som kapitalismen, industrialisering och urbaniseringen medförde.
Stommen i resonemanget bygger på Karl Polanyis bok The Great Transformation (1944), och karakteriseras av analysen att industrialismens baksida inte blott var en ekonomisk utsatthet: utvecklingen hade slagit sönder gamla gemenskaper och därmed de sociala skyddsnät som funnits i det agrara samhället. De uppluckrade sociala banden och den ekonomiska utsattheten var två sidor av samma mynt.
Dessa problem hade lämnats obesvarade av de två dominerande ideologierna: den klassiska liberalismen respektive marxismen. Liberalismen ville inte ingripa i marknadskrafternas verkningar, i tron om att de skulle leda till en positiv utveckling. Marxismen förespråkade också passivitet, i tron att samma krafter ofrånkomligen skulle leda till kapitalismens kollaps.
Båda ideologiernas präglades enligt Berman av idén om ekonomins överhöghet: att det var de ekonomiska krafterna som skulle få ha sina verkningar och att politiska ingrepp var dömda att slå fel, eller blott fördröja det ofrånkomliga.
Men människor levde då, liksom nu, trots allt sina liv i nuet. Så det var inte förvånande att de sökte andra politiska svar än att deras misär och otrygghet var ofrånkomlig. Därav fascismen. Men därav också socialdemokratin. Även socialdemokratin var ett svar på samma problem, och på samma tillkortakommanden hos marxismen och liberalismen.
Sheri Berman menar att det därför är föga förvånande att fascismen och socialdemokratin delar två övergripande egenskaper. För det första stod de båda nya rörelserna för politikens överhöghet: idén att staten kan användas för att omforma framtiden, sätta spelregler för det ekonomiska livet utifrån sociala hänsyn, och införa system som drivs av annan logik än marknadens, att arbeta för det allmänna bästa bortom klasskillnader och antagonism. För det andra rymde båda ideologierna en vision om samhällsgemenskap – ett återupprättat socialt kontrakt för det industriella massamhället.
På sitt bokomslag illustrerar Berman tesen med två slående lika valaffischer från början av 30-talet – en från de svenska Socialdemokraterna och en från det tyska nazistpartiet. Och ändå var såklart de två ideologierna också fundamentalt olika. Den ena rörelsen bröt fullständigt med liberalismen och de nyinrättade demokratiska institutionerna. Resultatet blev en katastrof utan motstycke.
Den andra behöll sin tilltro till de liberaldemokratiska framstegen och såg sin egen rörelse som ett förverkligande och en vidareutveckling av dem. Resultatet blev ett samhälle präglat av demokrati, jämlikhet och stabilitet.
I efterhand, med detta utfall som självklar referenspunkt, är det lätt att glömma bort de grundläggande likheterna. Den politiska reflexen är naturligtvis att idémässigt inta största möjliga avstånd från fascismen. Men de där valaffischerna är värda att hålla i minne, för de låter ana att den verkliga historiska läxan är en annan.
Vid samma tid som Sverige fick en socialdemokratisk regering och politisk stabilitet präglades stora delar av Europa av högerextremism och de liberaldemokratiska institutionernas kollaps. Vad förklarar denna kontrast, som Berman benämner the Swedish exception? En helt avgörande pusselbit i förklaringen är att svensk socialdemokrati lyckades utveckla en egen variant av nationalism.
Vad som präglade de svenska socialdemokraterna var att de mycket tidigt valde att ersätta klasskamp med ett budskap om en gemenskap som överskred klassindelningarna. Tidigt vände man sig till småbönder och lantarbetare för att betona att även de var utsatta för kapitalismens slitningar.
Socialdemokraterna skulle inte vara ett klassparti, utan ett folkparti. När den ideologiska kampen intensifierades ytterligare så lade man även beslag på den nationalistiska föreställningen om ett folkhem.
Detta konservativa begrepp fyllde Per-Albin Hansson med idéer om en jämlik medborgargemenskap. Allt detta står i kontrast till de tyska Socialdemokraterna, som av olika anledningar inte företog samma klassöverskridande och gemenskapsbetonande strategi – vilket banade väg för de högerextrema varianterna av nationalism att vinna anhängare.
De svenska Socialdemokraternas historiska bedrift är ur detta perspektiv större än vad de ofta ger sig själva beröm för. Den lyckades tämja två vildhästar på en och samma gång: kapitalismen och nationalismen.Det för oss tillbaka till frågan om dagens jämförelser med 30-talet. De som varit mest flitiga med att göra sådana jämförelser tycks sällan har varit särskilt noga med att fundera på vad 30-talet egentligen har att lära oss.
Om läxan är tänkt att vara att all nationalism är dålig och livsfarlig så finns anledning att reflektera lite djupare. För om Sheri Berman har rätt så var den avgörande faktorn för demokratins överlevnad förekomsten av ett parti som, med förankring i de demokratiska idealen, erbjuder både ekonomiska reformer och en vision om en samhällsgemenskap. Det vill säga både konkreta ekonomiska skyddsnät mot kapitalismens och globaliseringens effekter, och ett bekräftande och stärkande av de sociala band som till syvende och sist skänker nödvändig tilltro och legitimitet till dessa system.
Förutsättningarna för en medborgerlig nationalism är naturligtvis helt annorlunda idag, vilket Berman också är medveten om. Den etniska och kulturella homogenitet som fanns då gjorde det enklare att anspela på en gemenskap som överskred klasser och mildrade intressekonflikter.
Under dagens förhållanden av mångfald måste enligt Berman byggandet av en gemenskap istället utgå från ett gemensamt språk och gemensamma värderingar. Detta är inte enkelt, och gränsen för vad som är acceptabel politik i sådana frågor är inte lätt att dra.
Vissa skulle naturligtvis säga att det inte bara är svårt, utan omöjligt. Man kan hävda att omständigheterna skiljer för mycket, och att vi nu lever i ett post-industriellt mångfaldssamhälle. Det ligger mycket i dessa påpekanden.
Men nu handlade frågan om vilka lärdomar vi ska hämta från 1930-talets kollaps, inte om lösningens möjlighet att förverkligas. Och en viktig sådan lärdom tycks ofrånkomligen vara denna: om man lämnar idéer om en nationell kollektiv identitet åt män med järnrör, så kommer med stor sannolikhet män med järnrör få makten.
