Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Lärare ska inte behöva be om ursäkt för sin erfarenhet

I lärarutbildningens filialer möter jag fortfarande synsättet att studenten ska skyddas från de verksamma lärarnas påstått ålderdomliga metoder. Det spelar ingen roll om det som lärarna gör är omtyckt eller om eleverna lär sig.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I pedagogikprofessorn Jonas Linderoths bok ”Lärarens återkomst” (2016) skildras ett föräldramöte. Grundskoleläraren Agneta har arbetat längre än någon annan på skolan och alltid uppskattats av nya elevkullar. Men trots decennier av undervisningsvana, är Agneta nervös inför sin sista läsårsstart. Hon ber föräldrarna ha överseende med att hon står för det ”traditionella” till skillnad från den unge kollegan, som står redo att ta över. Han kan allt det nya, försäkrar hon. Linderoth skriver ”Agnetas ursäkt bygger på en berättelse om skolan som en förändringsobenägen och stelbent organisation som måste revolutioneras.” I den revolutionen har lärares erfarenhet utgjort en hämsko.

Då millenniet var helt nytt, möttes jag av samma förminskande resonemang på lärarutbildningen. De som hade sin hemvist på universitetet och talade teoretiskt om undervisning, bad oss studenter vara vaksamma på lärare som var ”dinosaurier”. De sågs som rester av det förgångna, förhoppningsvis strax utdöda. Av dem skulle vi inte ta något som helst intryck, endast avskräckas. Lärare som arbetade på ett sätt som stod i konflikt med det som utbildningen upphöjt till sanning avfärdades som traditionalister. Dinosaurierna blockerade det progressiva, friska, ja ”allt det nya”. Inte undra på att Agneta urskuldade sig.

Ändå är det märkligt. Skolans verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Den senare delen förutsätter att verksamma lärarna ges utrymme och tyngd. När man några år in på 2000-talet gjorde lärarexamen till en möjlig biljett in på forskarutbildningen, var syftet att bygga en bro mellan akademi och den levda skolpraktiken. I en ny allians skulle kunskap frodas och utbyte ske, i jämbördig växelverkan. Nu finns därför ett stort antal lärare, jag är en, som blivit doktorer och krönts med lagerkrans. Detta har emellertid inte revolutionerat relationen mellan lärare och lärarutbildare. Trafiken på den där bron är ännu huvudsakligen enkelriktad. Det är inte de rutinerade lärarna som blir lärarutbildare och få lärarutbildare går tillbaka till den praktiska verkligheten.

I lärarutbildningens filialer möter jag fortfarande ett synsätt där studenten ska skyddas från de verksamma lärarnas, påstått ålderdomliga, metoder. Det spelar ingen roll om det som lärarna gör är omtyckt eller om eleverna lär sig; om undervisningen genomförs på klassiskt vis, är de besvärliga bakåtsträvare.

Detta förhållningssätt tycks även leva i högönsklig välmåga i skolbyråkratins korridorer, här i Göteborg. Strax efter skolavslutningen skrev samtliga lärare på en F-9 skola en frank debattartikel (GP 22/6) där grundskoleförvaltningen anklagas för att genomdriva en försämrande och illa förankrad omorganisering. Även jag har kritiserat förändringen, här på denna ledarsida (GP 7/6).

Lärarna argumenterar sakligt för att praktikens önskemål och synpunkter inte vägts in i processen. De menar att förändringen står i konflikt med beprövad erfarenhet av hur en skola bör ledas. Frågor sägs ha negligerats och lämnats obesvarade av förvaltningen, alltså lärarnas arbetsgivare. Någon replik har ännu inte publicerats. Det är svagt.

I dagarna är alla lärare tillbaka i tjänst, redo att möta elever, nya rektorer, lärarstudenter, förvaltning och akademi. Be inte om ursäkt för vilka ni är och vad ni kan. Höj rösten istället.

LÄS MER: Skolan är ingen experimentverkstad för byråkrater

LÄS MER: Stoppa flytten av våra rektorer i sommar