Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: BERTIL ERICSON

Lär av privatiseringarnas misstag

Skapandet av nya pseudomarknader kan inte vara borgerlighetens främsta ideologiska projekt. Snarare behövs självkritik.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Abdel Nasser El Nadi, en av de radikala islamister som Säpo anser är ett säkerhetshot men som inte kunde utvisas på grund av läget i hemlandet, har också varit verksam som huvudman för en skola i Göteborg. Vetenskapsskolan – som nu bytt namn till Safirskolan – har återkommande fått kritik för kopplingar till islamistisk extremism, vilket GP granskat i en rad artiklar.

Expressen har tillsammans med stiftelsen Doku avslöjat att de offentliga medel som är tänkta att finansiera skolans verksamhet har hamnat i Saudiarabien och på konton på Malta. Totalt rör det sig om cirka fyra miljoner kronor av göteborgarnas skattepengar.

Nej, så här ska det ju inte gå till. Skattepengar till Saudi? Orimligt är bara förnamnet. Samtliga partier i fullmäktige är överens om att skolan måste stängas. Men det går inte. Kommunen är inte huvudman. Safirskolan är en friskola och därför har kommunen inget att säga till om. Ansvaret att se till att skolan sköter sina uppgifter på ett korrekt sätt ligger på Skolinspektionen. Där pågår också en utredning.

Fram till för bara några månader sedan kunde vem som helst starta en friskola. Sedan årsskiftet kan dock Skolinspektionen sätta stopp för olämpliga personer. Bland annat kan uppgifter från Skatteverket och Polisen användas för att göra en bedömning. Men före dess var det alltså fritt fram för vem som helst. Det är ett tecken på att det finns stora systemfel på den svenska skolmarknaden, som är unik i sitt slag.

När friskolereformen infördes av den borgerliga regeringen 1992 var knappast tanken att islamister skulle starta aktiebolag och frakta skattepengar till Saudiarabien. Precis som med många andra avregleringar och privatiseringar var intentionen god. På 1980-talet var den svenska välfärdsstaten tungrodd och överdrivet byråkratisk. Medborgarna hade inte mycket att säga till om. Det var rätt att göra något. Men som vanligt gick Sverige för långt. Det finns goda skäl att dra lärdom av privatiseringsivern och inta en mer reflekterande hållning till avregleringar och pseudomarknaderna som följt i dess spår.

En del marknadsreformer har så klart varit bra. Avregleringen av apoteket har lett till ett ökat utbud och bättre öppettider, konstaterar Per Molander i en rapport för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (Eso). Rapporten har granskat den så kallade New Public Management-doktrinen, alltså idéer om att offentlig verksamhet ska styras efter samma struktur som privata företag, och att försäljning och konkurrensutsättning av välfärdstjänster är önskvärt. Men i vissa fall har NPM-doktrinen fått oönskade effekter, konstaterar Molander. Skolmarknaden är bara ett exempel. Assistansersättningen inom LSS är ett annat, där kostnaderna har skenat och där privata aktörer totalt dominerar marknaden.

Avregleringen av energimarknaden 1996 har inte heller visat sig leva upp till förväntningarna, enligt många som studerat reformen. Här var argumentet att elen skulle bli billigare. Men riktigt så blev det inte. En avhandling från Handelsskolan i Göteborg, skriven av Petter Rönnborg, menar att priserna i stället har gått upp. Elleverantörerna har så pass god koll på hur mycket el marknaden behöver vid varje givet tillfälle att de kan ta ut ett så högt pris som möjligt.

I efterhand har det alltså dykt upp problem som regeringarna Bildt och Persson nog inte förutsåg på 1990-talet. Tanken med avregleringar och privatiseringar var bland annat att lätta upp den offentliga byråkratin. Men resultatet har i många fall blivit mer byråkrati. Eftersom det handlar om skattepengar och offentliga verksamheter – i vissa fall myndighetsutövning, som skolors betygssättning – krävs att kontrollsystem i form av tillsynsmyndigheter byggs upp. Alltså mer byråkrati, som så klart kostar. NPM-reformerna har dessutom öppnat upp för kriminella att sko sig på skattemedel. Det gör att rättsvårdande myndigheter måste lägga tid och pengar på att jaga skurkföretag som utnyttjar systemen.

Man måste vara ödmjuk och inse att det i vissa fall inte gick som planerat. På många områden där NPM-modeller och så kallade offentlig-privat samverkan använts – skräckexemplet är Nya Karolinska i Stockholm, där miljon efter miljon rullar ut till konsulter medan sjukvårdspersonal avskedas – har konsekvenserna blivit förödande.

Trots att Socialdemokraterna har varit delaktiga har avregleringar och privatiseringar främst varit borgerlighetens ideologiska projekt. Det finns skäl till självkritik. Ledarsidans linje är att valfrihet är något positivt, men att avregleringar alltid måste se till skattebetalarnas och medborgarnas bästa. Att skapa pseudomarknader som främst gynnar privata välfärdsbolag på skattebetalarnas bekostnad är inte en rimlig liberal politik.

Många av de reformer som genomförts de senaste 30 åren går inte att rulla tillbaka. Det är ofta inte heller önskvärt. Snarare får politiken lappa och laga och strama åt regler där det behövs. En lösningsorienterad och pragmatisk linje är att föredra, där olika värden vägs mot varandra. Risken är annars att det kommer ett vänsterpopulistiskt bakslag, där politiska röster höjs för att förbjuda all valfrihet. Extremer göder extremer.

Politiken bör också dra lärdom av tidigare misstag. Tyvärr verkar den nuvarande regeringen och dess stödpartier göra precis tvärtom. Avregleringen av Arbetsförmedlingen har förvandlats till ett NPM-monster, men trots kritik fortsätter regeringen att driva Centerpartiets favoritreform.

Centerpartiets slogan är ”framåt”. Ibland kan det faktiskt vara en fördel att också se bakåt.