Vi måste lära av historien, sägs det ofta, ty den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det. Ändå är vi en nation med ett tämligen svalt intresse för den egna historien.
De tillsynes historiemedvetna rösterna, som inte sällan är kritiska, och gudarna ska veta att Svea rike inte lider brist på sådana, har inga problem med att höra stöveltrampen eka i politiken i vad som verkar vara 30-talets politiska återuppståndelse. Skulle detta falla de ur minnet ligger inkvisitionen, kolonialismen och rasbiologiska institutet nära till hands när de blickar bakåt.
Om de egna positiva historiska inslagen tar de ofta ingen notis.
Frågan är om den historiebeskrivning vi väljer inte lär oss lika mycket som själva historien. Det tidstypiska regeringsjippot på Münchenbryggeriet exempelvis, där avsaknaden av svensk kultur proklamerades, var inte bara enfaldig utan även en medveten politisk historiebeskrivning. Svensken är nämligen inte historie- eller kulturlös. Det är snarare vår fredsskadade historiebeskrivning och vår syn på den svenska kulturens och historiens ställning i mångkulturens tidevarv som felar.
I slutet av 1800-talet polemiserade Friedrich Nietzsche mot sin samtids syn på historia i skriften Om historiens nytta och skada. Han delar förtjänstfullt en känga till bland annat de av sina samtida som mycket väl skulle kunna vara våra samtida, nämligen de som ser rakt igenom kritiskt på sin historia, de som drar det förflutna inför rätta och fäller sin hårda, orättvisa och inte sällan onyanserade dom över den.
Vi behöver inte romantisera vår historia. Det räcker med en titt på hur historien permanentat en del konflikter i Mellanöstern för att en romantisering av historien ska verka avskräckande. Det är dock en stor skillnad mellan att älta historiska oförrätter, eller sola sig i det förgångnas glans, och att dra nytta av den. Vi behöver inte försköna historien, inte hellre idissla den.
Man varför förneka eller sky den? Vi bör snarare förlika oss med att historien är mänsklig och därmed innehåller fel, oavsett om det rör sig om den koloniala tiden eller rasbiologiska institutet, och istället sätta upp nya mål som vi kan enas kring för en bättre framtid. Då blir historien ett skydd och inte en belastning.
Sett till det på vissa håll förekommande splittring av samhället som vi bevittnar, och mot bakgrunden av senaste migrationsvågen, behöver vi en överdos av sansad historiebeskrivning. Dels för att öka det egna självmedvetandet, och dels för att därigenom underlätta integrationen genom att bistå våra nyanlända med en kontext.
Detta kan därtill vara ett av de bästa botemedlen mot den växande populismens ständiga bakåtblickar, dess antikvariska behandling av historien, dess förenklingar och försköningar av det förgångna.
Ty, som Nietzsches sa: "Genom att se framåt och uppsätta ett stort mål betvingar du samtidigt denna vildvuxna drift att analysera sönder allt, något som ödelägger samtiden och omöjliggör ett lugnt fredligt växande och mognande".
