Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Peter Hjörne: Längsta dagen och kortaste natten

Om man finge önska sig något på midsommarafton så vore det en sommar för eftertanke, reflektion och besinning, skriver Peter Hjörne.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Midsommarafton, så svenskt det kan bli. Men det får jag väl inte skriva. För någon svensk kultur finns inte och skulle den till äventyrs finnas så är den exkluderande och borde därför sannolikt förbjudas, i varje fall begreppet - helt enligt den offentlighetens nya spelregler - man ignorerar det man känner till men inte gillar förekomsten av. 

Men skulle någon komma på den befängda idén att förbjuda midsommar (vilket givetvis ingen skulle göra) så skulle det hur som helst inte röna större framgång än för nunnorna i Sko kloster på 1300-talet. De försökte bli av med det folkliga midsommarfirandet och sökte tillstånd att ordna kyrkliga fester för folket. Det gick så där. Det nunnliga försöket var sannolikt föranlett av att de fromma systrarna ansåg att midsommarfirandet var alldeles för stökigt. Det kan man ha viss förståelse för. Dans på kyrkogårdar, stöld av heliga bilder och sjungande av skamlösa visor ingick i festligheterna.

1425 tröttnade ärkebiskop Johannes i Lund och förbjöd midsommarvakor och försökte ersätta det med firandet av Johannes Döparens födelsedag. Att han misslyckades torde bevisas av det faktum att midsommarstöket har överlevt ända in i vår tid - liksom sjungandet av skamliga visor.

Midsommar är egentligen ett mischmasch av högtidlig- och festligheter. Soldyrkan, firandet av sommarsolståndet och midsommarblot ingår i denna traditionscocktail. Inget firande är emellertid möjligt att leda i bevis förrän den isländske kungen Olav Tryggvason på 1200-talet införde högtidsöl på midsommar. (Även öltraditionen har, något kompletterad, visat sig vara livskraftig!)

Tidpunkten för midsommarfirandet är emellertid inte hednisk utan stammar från det kristna firandet av Johannes Döparens födelse, ett halvår innan Jesus föddes, enligt Lukasevangeliet - således den 24 juni. Sedan 50-talet är det bestämt att midsommardagen alltid är en lördag mellan den 20 och 26 juni och midsommarafton följaktligen en fredag mellan den 19 och 25.

Och nu är den här, midsommaraftonen, som en del tycker så illa om men som många älskar och firar. Frågan är om inte midsommarafton, på gott och ont, är vår verkliga nationaldag. Kanske är det också på denna dag som vi skulle hälsa nya medborgare välkomna till vårt land. 

Men midsommarafton lär aldrig bli officiell nationaldag - det var inte länge sedan vi gjorde Svenska Flaggans dag till nationaldag och helgdag. 

6 juni är emellertid inte lika förankrad i "folksjälen", om den nu finns eller får nämnas, som midsommar - inte som norrmännens 17 maj, amerikanarnas 4 juli eller fransmännens 14 juli. 

Men i dag, som andra midsomrar firar vi - lite vagt, romantiskt, förhoppningsfullt, utan konstitutionella kopplingar som självständighet, kröningar eller regeringsformer, utan högtidstal och manifestationer. Vi  firar årets längsta dagar, ljuset, sommaren, naturen...Vi hoppar säck, majar stången, dansar runt den och leker små grodor. Det är sill, färskpotatis och snaps, grill, jordgubbar och glass. Generationer tillsammans. Det är Taube och gitarr, skir sommarkärlek, sju blomster under kudden, solen som aldrig går ner, kransar i håret och en hel sommar framför oss med sol och bad. 

Så ser det i varje fall ut när vi drömmer om midsommar - ett slags fantasins motljusreportage med förlåtande, mjuka filter, "två decimeter över marken". Milda vindar och inte ett moln.

Men midsommar kan också vara regn på tvärs, kallare än nyårsafton, fylla, bråk och spruckna kärleksdrömmar, tillgjord och påtvingad glädje, krossade flaskor, skräp, kvarglömda engångsgrillar och vetskapen om att dagen efter årets längsta dag faktiskt är lite kortare - vi går mot mörkare tider.

Som vanligt ligger sanningen inte i extremerna. Midsommar är allt det där, olika år från år, i varierande portioner för dem av oss som har lyckan att leva i detta fredliga, välmående hörn av världen.

Sommaren och semestern är för de flesta en välförtjänt och välkommen möjlighet att stanna upp, lugna ner och återhämta. Kanske en möjlighet att checka ut från den ständiga uppkopplingens hets. Sommaren kan vara ett välbehövligt uppehåll och ett lugnare mellanrum . I bästa fall!

Jag kom att tänka på uppehåll, tomrum och tystnad när jag hade förmånen att lyssna på Stings tacktal då han tog emot Polarpriset. Sting, eller Gordon Sumner som han egentligen heter, delade med sig av två musikaliska insikter som också är mänskliga sanningar. Den ena var Stings egen reflektion:

– I komponerandet av musik är tystnaden precis lika viktig som ljudet. I spelandet är tystnaderna som musikerna lämnar lika betydelsebärande och viktiga som tonerna de spelar."

På samma sätt är tystnaden, uppehållet och pausen nödvändiga för fysisk och mental återhämtning. Men också för besinning, eftertanke och nödvändiga kursändringar. Det höga tempot överallt i samhället ger få möjligheter till reflektion och verklig närvaro. Samtal får stå undan för fräcka formuleríngar. Lyssnandet ersätts av ständiga uttalanden. Det gäller i vardagen och det gäller i ännu högre grad i offentligheten. 

Den andra insikten hade Sting fått av sin mentor, den berömde jazzpianisten och kompositören Gil Evans, som sa:

– Sting, det finns inga felaktiga toner. Det är alltid tonen som följer efter som definierar om den första tonen var felaktig eller inte."

Sting menade att detta var djup insikt inte bara för musiken utan också för livet:

– Vi alla begår misstag. Men det är hur vi reagerar på dessa synbarliga misstag, det som följer, som definierar vår mänsklighet, vår förmåga att anpassa oss, improvisera och utvecklas, sa Sting.

För den klokskapen finns allt mindre plats. Förståelse, fördragsamhet och förlåtelse får lämna plats för felfinneri, personjakt, tillmälen, elakheter, råa påhopp och lögner och förtal, gärna i flock!

Så om man finge önska sig något på midsommarafton så vore det en sommar för eftertanke, reflektion och besinning.

För alla oss som är en del av det offentliga samtalet (eller det offentliga grälet) vore det en Gudi behaglig gärning att besinna hur vi hanterar sanningen och varandra. Bidrar vi till utveckling, är vi konstruktiva eller är vi grälsjuka och destruktiva? 

I rikspolitiken skulle besinning och reflektion, särskilt för Alliansen, vara en nåd att stilla bedja om. Sedan ett tag kan Stefan Löfven och socialdemokraterna bara sitta på staketet och titta på medan Alliansen med stor frenesi söndrar sig. Allianspartierna skulle behöva ta ett steg tillbaka och komma överens om vilken politik man gemensamt vill föra och hur man skall kunna genomföra den. Politiskt innehåll är att föredra framför speltorier om makten. Enighet och fokus är sannolikt en bättre väg än partiledarstrider och allianskäbbel.

Grönköpings Veckoblad har för övrigt, i sitt senaste nummer, ett kreativt förslag på hur blockering mellan blocken kan lösas. Som i en skilsmässa skulle blocken ha delad vårdnad om Sverige. "Vardera blocket skulle tillåtas regera en vecka i taget, alt. kanske två, utan opposition från det motsatta, varefter byte sker." Se, där något att begrunda under sommaren!

Grönköpings Veckoblad, som nyligen köptes och såldes av den i Grönköping kände riskkapitalisten, herr klippadvokaten D, Beaumaré, kommenterar givetvis också, med viss förundran, midsommaren:

"Årets längsta dag och kortaste natt inträffar, genom någon naturens nyck, å samma dygn!"

Och just som jag skall avsluta denna krönika ser jag en artikel i GP som krönts med rubriken "Räkna med uselt väder i midsommar". I artikeln står också att läsa: "Blåsigt, molnigt och regnigt - det är tyvärr inget skämt." Nej, inget skämt men det är väl bara att skratta åt eländet. För med i det närmaste programatisk precision har lågtrycken dragit in över våra midsomrar de senaste åren. 

Detta till trots önskar jag en glad midsommar och en avkopplande, urkopplad och god sommar!