Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Eric Hilmersson: Läget är bortom akut och det är Göteborgs fel

Varje bil som säljs är ännu en knytnäve i magen på vår misshandlade planet. Så ska man bli glad eller ledsen när det går bra för Volvo, frågar sig Eric Hilmersson.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För någon vecka sedan rapporterades det att temperaturen var lägre i södra Sverige än på Nordpolen. Det är inte bra. Då har det ballat ur. Djurarter dör ut, korallrev försvinner, havsnivån hotar. Vi har redan börjat se flyktingströmmar till följd av klimatförändringar och det kommer att bli mycket värre. Läget är bortom akut. Kanske är det redan kört.

Detta tänker jag på just som jag ska starta min bil. Då känner jag väldigt tydligt att det som nu sker med vår planet är mitt fel. Och jag känner att det är Göteborgs fel.

För här i vår stad tillverkar vi bilar. En väldig massa bilar. Det är en del av vår identitet: Göteborg är en bilstad. Och när det går bra för den stora fabriken på Hisingen så möts vi av glada pressmeddelanden och succérubriker. Det är inte så konstigt. För det betyder att just vår fabrik står sig bra i den internationella konkurrensen, och det betyder i sin tur fler jobb åt göteborgarna, vilket gör staden och dess invånare mer välmående.

Men det betyder också att miljön tar ännu mer stryk. Varje bil som säljs är ännu en knytnäve i magen på vår misshandlade planet, oavsett om det är en så kallad miljöbil (ett osannolikt ord för en produkt som kräver så mycket material, transport och energi) eller inte.

Detta vet vi. Så borde vi i stället önska att Volvo går i konkurs? Borde vi sucka sorgset när nya besked om försäljningsrekord basuneras ut?

Det är komplicerat. Det blir fel hur man än förhåller sig till det. Antingen hatar man Göteborg eller så hatar man miljön, och just detta dilemma är något som stundtals blir parodiskt tydligt i den offentliga debatten. För samma politiker som hyllar Volvos framgångar och gör allt för att underlätta för stadens stora arbetsgivare försöker samtidigt få oss alla att använda bilar så lite som möjligt. Helst inte alls. Ta bussen, säger de. Cykla, säger de. Ta tåget, spårvagnen eller vad fan som helst, men ställ bilen.

Göteborgarna (inte alla) blir då provocerade och börjar ilsket muttra om ”bilfientliga politiker”. Rör inte min bil. Bilen byggde denna stad. Fixa fler parkeringar. Stoppa trängselskatten. Avgå.

De dubbla budskapen retar upp folk, och det är förståeligt. För vad vill de styrande egentligen? Vet de ens det själva? Deras position är onekligen smått hopplös, då det är exakt lika otänkbart att bortse från Volvos betydelse som det är att ignorera larmen från klimatforskarna. Det är därför man försöker äta kakan, sälja kakan, återvinna kakan, miljöanpassa kakan, samt få bort kakan ur stadsbilden.

Jag startar min bil och i backspegeln ser jag avgaserna leta sig ut i vår flämtande atmosfär. Det känns fruktansvärt, men ändå gör jag det, och vet ni vad? Jag kör inte ens en Volvo.

Jag måste hata både Göteborg och miljön.