Under måndagen presenterade FN:s klimatpanel, IPCC, sin stora sammanställning över klimatförändringarna. Budskapet underströk än en gång allvaret i situationen. Den globala uppvärmningen av atmosfären fortsätter och för med sig en ökning av extrema väderfenomen av den typ vi sett på olika håll i sommar. Det handlar inte om några prognoser, utan kan beläggas med tillgänglig statistik. Värmen skapar helt enkelt turbulens som sätter igång olika processer. Framför allt har värmeböljorna ökat, men även fler cykloner och stigande havsnivåer har uppmätts.
Det kan vara svårt att förhålla sig till klimatförändringarna. Den mänskliga hjärnan är primärt inte gjord för att hantera komplexa naturvetenskapliga samband. Många reagerar i stället med oro, några med panik och ytterligare några med att helt förneka problemet. Känslor är förstås oundvikliga. Men det som framför allt behövs är förnuftiga åtgärder på global nivå för att lösa problemet. Det betyder inte att vanliga människor ska förhålla sig passiva – att skaffa sig kunskap, bilda opinion och delta i debatten är bra. Insatser för innovation och teknisk utveckling är ännu bättre.
Klimatförändringarna är globala och kräver globala lösningar. Det skapar lätt en känsla av maktlöshet. De flesta viktiga globala aktörer erkänner dock att något måste göras. Arbetet är också i full gång med att ta fram nya tekniska lösningar för att minska utsläppen. Det betyder inte att det görs tillräckligt. Tvärt om talar det mesta för att effekterna av klimatförändringarna kommer bli betydligt mer påtagliga innan världen ställer om på riktigt. Till detta kommer att den positiva effekten av omställningen kommer vara ordentligt fördröjd med många decennier. Mänskligheten kommer inte gå under, men står inför svåra utmaningar.
Naturligtvis finns det en osäkerhet i prognoserna framåt. Men det är rent ekonomiskt rationellt att satsa lite för mycket snarare än för lite på att förhindra ett scenario med svåra konsekvenser. Det är ett rent försäkringsresonemang. Kostnaderna för adekvata åtgärder är betydligt mindre än kostnaderna för de relativt höga risker som följer av att göra för lite, något bland annat ekonomiprofessor John Hassler resonerat kring (YLE 24/9 2019).
Men insatserna måste samtidigt vara relevanta och effektiva. Det är kanske den största utmaningen. Sverige har intagit en tätposition när det kommer till åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Utveckling av grön teknik är troligen det område där Sverige kan bidra som mest med tanke på vår relativa litenhet. Samtidigt är det viktigt att inse att omställningen inte på något enkelt sätt kan dirigeras fram. För det är världen allt för komplex. Politikens främsta verktyg är i stället att fastställa enkla och tydliga drivkrafter till företag och privatpersoner så att de kan anpassa sitt beteende. En av de mest effektiva åtgärder som kan införas är till exempel en global koldioxidskatt på svensk nivå.
Detaljregleringar, inkonsekvens och symbolpolitik bör däremot undvikas. Tyvärr präglas svensk miljöpolitik också av det senare, vilket minskar legitimiteten i arbetet. Ett exempel är hotet att lägga ned cementtillverkningen på Gotland, vilket skulle kunna innebära mer miljöskadlig import och brist på betong till bland annat vindkraftbyggen. Ett annat exempel är förstås kärnkraftsmotståndet, som är helt irrationellt ur klimatsynpunkt. Kärnkraften är en nödvändig dellösning på de globala klimatproblemen.
Att göra något räcker inte. Man måste framför allt göra rätt saker. Och då handlar det i första hand om att skapa rätt drivkrafter för industri- och transportsektorn att ställa om på global nivå. Vi talar om breda skatter och tullar i den internationella politiken snarare än om privata livsstilsval eller ens nationella beslut, vilket förstås kan vara frustrerande.
Därmed inte sagt att politiken inte måste vara förankrad hos jordens befolkning. Både jordens demokratier och dess mer auktoritära stater måste ha sina befolkningar med på omställningen. Den måste vara begriplig och legitim. Stora utmaningar lockar alltid fram föreställningar om att lösningen måste tvingas fram. Men det kommer fungera lika dåligt i denna fråga som i andra sammanhang, oavsett dess allvar. Det krävs också en kritisk intellektuell diskussion om medlen som i all annan samhällsutveckling.
I grunden handlar det om att få till ett minskat slöseri på naturresurser. Vi måste hantera våra resurser effektivare, både genom ändrat beteende och med hjälp av ny teknik. Det är egentligen ingen omöjlighet att åstadkomma i teorin. Det materiella slöseriet är omfattande. Svårigheten ligger i att skapa effektiva drivkrafter för att också göra det i praktiken.
