Det brukade sägas att borgerliga regeringar har otur med konjunkturen. Fälldins regeringar fick hantera industrikrisen och Bildtregeringen en djup finans- och fastighetskris, i båda fallen med valförluster som följd. När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers kollapsade den 15 september 2008 var det många som tänkte att historien skulle upprepa sig.
I den nyutkomna memoarboken “Finansministern” (Mondial) sammanfattar förre finansministern Anders Borg (M) den egna känslan denna septemberdag för elva år sedan: “Innerst inne tänkte jag att det var kört för regeringen och att vi skulle förlora valet 2010”.
Men alliansregeringen blev omvald och både statsminister Fredrik Reinfeldt och Anders Borg åtnjöt förtroendesiffror som inga politiker kunnat matcha på senare år.
Borg ger i boken en viktig förklaring till detta. När finanskrisen bröt ut var de svenska statsfinanserna i mycket gott skick, vilket innebar att regeringen kunde föra en expansiv politik utan att äventyra trovärdigheten för de offentliga finanserna. I praktiken innebar jobbskatteavdragen att människor i allmänhet fick bättre ekonomi under krisen än tidigare. Det är en viktig iakttagelse när Sverige återigen står inför en lågkonjunktur.
Borg hjälper oss också att förstå Moderaternas framgångar under Reinfeldt. Det är välbehövligt i en tid när diskussionen ofta fastnar i symboliska ställningstaganden kring invandring och Sverigedemokraterna. Framförallt är två punkter värda att lyfta fram.
För det första gäller det att formulera en relevant samhällskritik. Problemet för Moderaterna hade länge varit att man var mer intresserade av ideologiska poänger än av samhället omkring sig. Man hade en politik som med Borgs ord var “ett ogenomförbart luftslott”. Men framförallt var det svårt för moderater att förklara vilka för väljarna relevanta samhällsproblem som partiets gamla politik egentligen löste.
För det andra måste man vara förberedd. Nya Moderaterna handlade i grunden inte om politisk kommunikation utan om att ta sakpolitiken på allvar och redan i opposition utarbeta förslag som snabbt kunde förvandlas till skarpa reformer och lagtext. Det var anledningen till att man flera år innan valet 2006 byggde upp en organisation med tung nationalekonomisk kompetens och erfarenhet från regeringskansliet. “Det tar månader och år att omsätta en debattartikel i verklig politik. Det är en handfast kompetens inom social ingenjörskonst som krävs”, konstaterar Borg.
Gör man inte den läxan kommer man att få äta upp det när förslagen granskas, eller så blir förslagen svåra att genomföra när valet väl är vunnet och hinner inte ge resultat innan det återigen är dags att möta väljarna.
Numera sägs det att vi lever i en tid som snarare tillhör inrikesministrarna än finansministrarna. Men det förhållningssätt till politiken som Anders Borg beskriver är relevant oavsett om det är långtidssjukskrivningar eller gängkriminalitet som står i centrum för den politiska debatten.
I själva verket är det den typ av politisk hantverksskicklighet som alltid bör utmärka regeringsbärande partier.
