Veckan har redan hunnit döpas till Stefan Löfvens ”svarta vecka”. Statsministerns havererade intervju i Agenda förra söndagen var droppen som fick bägaren att rinna över för många. ”Vi såg det inte komma” duger inte som svar när allt fler känner sig otrygga i vardagen och det grasserande gängvåldet skapar rubriker om bombdåd och rena avrättningar.
Statsministern har sedan fem år tillbaka det yttersta ansvaret för landet. Nu faller förtroendet som en sten. Två tredjedelar av befolkningen tycker att Löfven hanterar kampen mot brottsligheten dåligt, enligt en Sifo-undersökning som Expressen publicerade i tisdags. Bara åtta procent tror på statsministerns ambition att gängvåldet ska minska inom ett halvår.
Som om inte det var nog knakar det nu även betänkligt i regeringens själva fundament. Under torsdagen ställde V-ledaren, Jonas Sjöstedt, ultimatum. Om inte regeringen ändrar sina planer för att privatisera Arbetsförmedlingen kommer Vänsterpartiet kontakta Moderaterna inom två veckor för att ställa ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Händelsen har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det kan nämligen sluta i regeringskris.
Bakgrunden är att regeringen hastat fram en omställning av Arbetsförmedlingen och inte skjutit till nödvändiga resurser för att genomföra reformen på ett bra sätt. Det hade man kunnat göra i vårändringsbudgeten så försöken att skylla ifrån sig är bara dimridåer. Vänsterpartiet pekar på att långtidsarbetslösa, funktionshindrade och andra svaga grupper riskerar att mer eller mindre lämnas vind för våg på många håll ute i landet.
Det kan tyckas som att regeringen inte står och faller med ett hot från V. Men det är att underskatta frågans sprängkraft. En grundbult i Januariavtalet är att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande över regeringspolitiken – trots att partiet de facto utgör regeringsunderlag. Det är förstås i längden en ohållbar konstruktion. Men om Stefan Löfven nu låter Vänsterpartiet få ett direkt inflytande så faller hela den mödosamt ihopsnickrade kompromissen med mittenpartierna.
Frågan är därför mycket större än reformeringen av Arbetsförmedlingen. Om regeringen ger efter för Vänsterpartiets öppna utpressning kommer V kunna komma tillbaka och ställa nya krav. Vi kan vara säkra på att högerpartierna kommer försöka hjälpa V så mycket de kan. Oppositionens övergripande mål är regeringsskifte. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har sagt sig vara beredda att stödja V-initiativet. Kristdemokraterna har ännu inte satt ned foten. Men de tre högerpartierna har ett gemensamt intresse att tydliggöra det ohållbara i att Löfven faktiskt regerar på nåder av både Center- och Vänsterpartiet.
Reaktionerna från socialdemokratiskt håll bekräftar att man tar mycket allvarligt på hotet från V. LO:s ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, dundrade samma dag om att Vänsterns agerande var ”det mest ovärdiga som hänt i Sveriges riksdag på flera decennier” och hotade indirekt Sjöstedt med att han skulle få fackföreningsrörelsen emot sig. Aftonbladets S-märkta ledarsida har också fattat allvaret och skriver att Löfven bör utlysa nyval om misstroendeförklaringen blir verklighet (AB 21/11).
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna befinner sig just nu på rak kollissionskurs. Löfven kan inte låta sig utpressas i sak – även om han så skulle hålla med om den kritik V framför – för det skulle helt enkelt få hans regeringsunderlag att börja krackelera om han gav efter. Utrymmet för kompromisser är således begränsat.
Löfven är snarare pressad att sätta hårt mot hårt. Att offra Eva Nordmark lär inte heller ligga för honom. Arbetsmarknadsministern har bara suttit på sin post ett par månader. Det finns inget i konstitutionen som hindrar oppositionen att fälla ministrar enbart på politiska grunder, men Löfven skulle vara svårt skadeskjuten om han tillåter det. Hans regering skulle gradvis kunna smulas sönder av ett Vänsterparti som vill markera sin existens och en högeropposition som vill göra livet svårt för statsministern.
Mycket tyder därför på att vi kan se dramatik de närmaste veckorna om misstroendet mot Eva Nordmark blir verklighet. Statsministern kan ställa kabinettsfråga, det vill säga hota med att regeringen avgår eller utlyser nyval, om Vänsterpartiet gör verklighet av sitt hot. Det skulle tvinga tillbaka Sjöstedt i buren.
Ett skäl till att Centern och Liberalerna inte vågade stödja misstroendet mot försvarsminister Peter Hultqvist 2017 var just risken för att Löfven då skulle ställa kabinettsfråga. För Löfven var misstroendet mot Hultqvist en rent politisk handling från oppositionen, precis som i fallet Nordmark.
Många verkar tro att S är beredda att regera till vilket pris som helst. Det är möjligen sant när det gäller politikens innehåll. Men knappast när det kommer till förutsättningarna för själva regerandet. Givet att Kristdemokraterna sällar sig till M, SD och V kommer frågan om Sverige står inför en regeringskris och eventuellt extra val att avgöras av vem som viker ned sig först: Jonas Sjöstedt eller Stefan Löfven. Någon av dem går mot ett förnedrande nederlag.
