Jag blev frikänd i både tingsrätt och hovrätt från anklagelsen om grovt förtal med hatbrottsmotiv. För några veckor sen beslutade Högsta domstolen att inte överpröva frikännandet. Det blev slutet på en märklig process. Den drevs inte av åklagare eller polis. Polisanmälan skrevs av i ett tidigt skede. I stället drevs processen i form av enskilt åtal av vad som nog bäst kan beskrivas som politiska meningsmotståndare.
Det känns bra att det rättsliga systemet gick på min linje och att mina åsikter är skyddade av vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Att tala klarspråk är alltså inte farligt. Men vårt samtalsklimat är problematiskt.
I boken Sammetsdiktaturen resonerar författaren Anna-Lena Laurén kring omvärldens förhoppningar på att Ryssland under 1990-talet skulle närma sig väst.
”Det blev tvärtom. Idag är det väst som närmat sig Ryssland. Det politiska klimatet i till exempel de nordiska samhällena, som historiskt byggt på förtroende, har blivit alltmer svartvitt och intolerant. Motståndaren är inte längre en person man respekterar och tävlar mot i ärlig kamp. Det är någon man förolämpar och krossar, exakt på samma sätt som politiker gör i före detta kommunistländer.” Det är en otroligt sorglig utveckling.
Jag har sällan lärt mig något nytt i en politisk debatt. Det är när jag samtalat i ögonhöjd med meningsmotståndare jag tagit till mig ny kunskap. Och ibland med tiden även ändrat uppfattning. Förhoppningsvis har det fungerat omvänt också. Men när jag för en tid sen uppmärksammade den mycket läsvärda boken "När postmodernismen kom till Sverige" författad av Johan Lundberg blev jag om inte förr varse hur polariserat samtalet blivit.
Boken är en bra skildring om hur intersektionalitet, normkritik och postkolonialism förändrat vår syn på samhällsutvecklingen och dessutom spelat ned klassbegreppet, enligt min mening. När jag uttryckte denna åsikt blev det ett jädra liv. Jag fick frågan om vad jag tyckte om att en sverigedemokrat gillat det jag skrev. En annan undrade varför jag som socialdemokrat läste böcker av en ”kulturkonservativ”.
Det blev med andra ord viktigare att placera mig ideologiskt, oklart var, än att ta diskussionen i sak. Jag slutade engagera mig när jag jämfördes med de krafter som motsatte sig den kvinnliga rösträtten på sin tid. Det är verkligen sorgligt hur samtalsklimatet havererar när den goda viljan till förståelse saknas. Jag menar att detta kan bli direkt farligt.
Låt oss diskutera sakfrågor. I de diskussionerna ska vi vara raka och ärliga, ja tuffa. Men lägg ner låtsas-diskussionerna, som under ett antal år mest handlat om att markera och stämpla identitet. De leder ingen vart, utan blir i längden bara splittrande och skadliga för demokratin.
Jämför man med USA är det lätt att se vad denna polarisering riskerar att leda till. Man kan ha olika åsikter men när man förolämpar människor genom att placera dem i åsiktsfack där de själva inte känner igen sig föder det ilska. Samhället splittras och dras isär. För att värna demokratin – och ett välfungerande samhälle – krävs ett visst mått av respekt och anständighet i samtalet.
