Förra veckan hängde syriska kurder upp en upp och nedvänd docka av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan utanför stadshuset i Stockholm. Bakom tilltaget stod de så kallade Rojavakommitterna med koppling till YPJ/YPG, den kurdiska milisen i norra Syrien och dess socialistiska moderparti. Rojavakommitterna har också ett starkt stöd i det svenska Vänsterpartiet.
Bilden på dockan för tankarna till Italiens tidigare diktator Benito Mussolini som efter att ha avrättats hängdes upp i fötterna tillsammans med sin älskarinna för allmän beskådan. Det är också så det ska tolkas: " Historien visar hur diktatorer ofta slutar, så för allas skull Erdogan: Ta nu chansen och avgå, så du slipper hamna uppochner på Taksim-torget!", skrev kommittén på sin hemsida.
När statsminister Ulf Kristersson kallar tilltaget en ”låtsasavrättning” och ett sabotage mot den svenska Natoansökan har han med andra ord helt rätt. Även om aktionen inte är olaglig så är den minst sagt olämplig. Att det finns mycket att kritisera president Erdoğan för är inget argument för att försvara indirekta uppmaningar till lynchjustis. Det är inget som stärker vare sig den svenska eller turkiska demokratin. Snarare ges den turkiska presidenten möjlighet att utnyttja händelsen både inrikespolitiskt i landets pågående valrörelse och i förhandlingar med USA och Sverige.
I den svenska debatten har man dock i bland svårt att skilja på ”lagligt” och ”lämpligt”. Regeringens vanliga belackare har förstås gått i taket och låtsas att ministrarnas uttalanden är ett hot mot yttrandefriheten. Men våra politiker ska ta ställning. De har också sin yttrandefrihet. Kritiken kan vänta till de börjar lagstifta om att inskränka yttrandefriheten för andra – vilket är något helt annat. Sedan kan man alltid diskutera enskilda ordval, men det är knappast huvudsaken här.
När den ökände dansk-svenske provokatören och högerextremisten Rasmus Paludan förra våren brände koraner runt om i Sverige var det ingen som kom på tanken att kritisera våra politiker för att de tog avstånd från hans agerande och budskap. Det går nämligen utmärkt att försvara Paludans rätt till yttrandefrihet och samtidigt ta avstånd från honom och hans metoder. Samme Paludan planerar för övrigt att bränna koranen utanför Turkiets ambassad på lördag. Få lär skrika sig hesa för att försvara honom då det inte passar in i ”mallen”.
Rojavakommitterna vill stoppa Sveriges Nato-ansökan. Det vill Vänsterpartiet också. Att den V närstående tidningen Flamman nu utlyst en satirtävling för att håna Turkiets president är helt följdriktigt. De vet att den här typen av tilltag får stor uppmärksamhet i Turkiet och skadar de svensk-turkiska relationerna.
Vad de svenska tyckarna verkar ha glömt bort är själva anledningen till att Sverige sökt medlemskap i Nato. Det pågår ett storskaligt krig i Europa med stora civila dödsoffer varje dag. SÄPO varnar för ryska sabotage-aktioner på svensk mark (DN 10/1). Nato är ytterst garanten för att Sverige inte ska stå isolerat och utsatt för rysk utpressning. Nato har däremot aldrig varit en renodlad klubb för liberala demokratier. Portugal under ledning av diktatorn António de Oliveira Salazar var ett av grundarländerna. Både Turkiet och Grekland har styrts av militärjuntor under sin tid i Nato.
Atlantpakten har alltid handlat om realpolitik. Sovjetkommunismen stod inte bara för ett brutalt och hänsynslöst förtryck på halva kontinenten. Den hotade att sprida sig med våld. Det insåg man mycket väl i USA och samarbetade med alla som kunde stå emot. Under samma tid hade Flamman (då Norrskensflamman) och Vänsterpartiet Kommunisterna täta kontakter med Moskva och den svenska vänstern i bred bemärkelse ägnade sig åt att utmåla USA som hotet mot världsfreden.
Mot den bakgrunden får den förmenta kampanjen för yttrandefrihet och mot Nato en lätt fadd smak. Det råder ingen tvekan om att demokratin är satt under press i Turkiet, liksom i Nato-landet Ungern som inte heller godkänt vår Nato-ansökan ännu. Men i bägge dessa länder styr oppositionen i huvudstadens lokala församling, något som vore otänkbart i Putinryssland.
Att Sverige står upp för demokrati och yttrandefrihet internationellt är en bra sak. Men vi måste också acceptera verkligheten. Våra ideal och vår möjlighet att uttrycka dem vilar ytterst på att vi har säkerhetsgarantier från andra länder. Världen är ingen moraliskt ”ren plats”. I politik tvingas man göra val och skaffa sig ”vänner” med både för- och nackdelar. Alternativet till Nato-medlemskap är inte någon moralisk skinande kulle i det fria. Det är tvärtom att göra oss själva, och inte minst våra baltiska grannländer, sårbara för Moskvas påtryckningar och militära hot.
