Den 21 januari, samma dag som Sveriges nygamle statsminister läste upp sin regeringsförklaring, var det 17 år sedan SSU-medlemmen Fadime Sahindal mördades av sin pappa. Löfven konstaterade bekymrat att: "Jag önskar att jag kunde säga att hederskulturen har tryckts tillbaka. Men så är inte fallet. Den finns kvar, och den hotar alltjämt människors frihet och säkerhet. Insatserna har inte varit tillräckliga. Vi måste göra mer. Vi ska göra mer."
Det finns all anledning att vara bekymrad. Enligt docent Astrid Schlytter, en av Sveriges främsta experter på hedersproblematik, kan man anta att var tredje elev, flicka som pojke, som är född utomlands eller som har två utlandsfödda föräldrar lever under hedersrelaterade familjenormer. Det skulle innebära att nära 240 000 unga lever under hedersförtryck i ett av världens mest jämställda länder (Aftonbladet 29/5- 2017).
Det intressanta i Löfvens anförande är konstaterandet att insatserna inte varit tillräckliga. Varför har de inte varit det trots att det alltså gått 17 år sedan Fadime så bestialiskt mördades? Och är problemet att de inte varit tillräckliga eller att de kanske varit fel i grunden?
När Mona Sahlin (S) var integrationsminister i början av 2000-talet författade hon och jämställdhetsministern Margareta Winberg (S) en debattartikel i vilken de hävdade att det inte fanns något fenomen som kunde kallas för "hedersmord".
Senare skulle Sahlin ångra sig och beklaga såväl sin tystnad som sin oförmåga att se verkligheten: "Jag var då en del av maktens tystnadskultur. Men aldrig att jag fastnar där igen. Jag hade för få människor runt mig som berättade om den verklighet jag inte såg. Makten lurade sig själv till att lyssna mer på männens föreningsliv än flickornas och kvinnornas liv." (DN 1/2-2018).
Det är givetvis svårt att veta varför Sahlin, liksom många andra som kallar sig för feminister, gjorde dessa bedömningar. Faktum är att det fanns gott om kunskap - för den som ville ta del av den. Problemet var, och är delvis fortfarande, att så många inte ville ta till sig kunskapen eftersom den stred mot andra intressen.
I klarspråk: det har länge förekommit en föreställning om att man inte kan bekämpa rasism samtidigt som man uppmärksammar problem inom delar av befolkningen med ursprung i utlandet. Därför valde man den ena kampen på bekostnad av den andra samtidigt som de som påtalade hedersproblematiken anklagades för rasism - det mest effektiva sättet att tysta människor i Sverige.
Nyamko Sabuni (L), integrationsminister i den första Reinfeldtregeringen, har vittnat om det massiva motstånd hon mötte för sina försök att stävja hedersförtrycket. De kritiska reaktionerna kom från såväl politiska motståndare som partiledarna i den dåvarande Alliansen, liksom från det egna kvinnoförbundet (DN 31/1- 2018). Hur många liv hade kunnat räddas om man hade lyssnat till Sabuni för tio år sedan?
Det finns mycket att lära av den destruktiva hanteringen av hedersförtrycket: Vikten av att angripa samhällsproblem på ett tidigt stadium, att vara mer proaktiv än reaktiv, att ta till sig också sådan information och kunskap som eventuellt strider mot de egna ideologiska premisserna. Kanske kan man då undvika att om 17 år bekymrat behöva konstatera att insatserna inte varit tillräckliga och att mer måste göras. När nu Stefan Löfven (S) får ytterligare en mandatperiod till sitt förfogande bör han fundera på vilka av dagens "känsliga" frågor som behöver hanteras på ett förnuftigare vis än vad som varit fallet med hedersförtrycket.
