Kyeyune: Vänstern och privatiseringarna

Hur gick det egentligen med alla privatiseringar och avregleringar, frågar sig gästkolumnisten Malcom Kyeyune.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Frågan har hamnat lite i skymundan år 2017, men stundtals dyker nya rubriker om Postnords AB:s senaste dundermisslyckanden upp. Experiment såsom friskolereformen tycks inte leva hundraprocentigt säkert ens årtionden efter att de blivit realitet. Och frågan om vinster i välfärden verkar inte heller riktigt vilja dö, trots att det inte råder någon som helst brist på både socialdemokrater och moderater med ansats att driva ännu en vässad träpåle in i bröstet på den seglivade frågan.

För ett antal år sedan satt jag och lyssnade på en föreläsning av Jonas Sjöstedt där han gick igenom Vänsterpartiets framtidsstrategier. Just vinster i välfärden och kampen mot privatisering sågs av många som en parlamentarisk ”slam dunk”; alla hade sett opinionsmätningarna, och V kunde då stoltsera med att en majoritet av landets befolkning tyckte som partiet i frågan.

ANNONS

Ett problem som vi börjar se i dag äratt det i själva verket finns två sorters privatiseringar. Det finns en officiell, ideologisk privatisering, pådriven av borgare och marknadspredikanter. Dessa privatiseringar brukar det stora folkflertalet ha en minst sagt vikande entusiasm inför.

Den andra sortens privatisering föregås inte av riksdagsbeslut eller seminarium på Timbro: det är den reellt existerande privatiseringen av grundläggande samhällsfunktioner som sker när staten inte längre kan fullgöra sina uppgifter. Det är den sortens privatisering som sker när polisen inte längre kommer och den egna säkerheten nu plötsligt blir individens ansvar. Det är den avreglering som möter småbarnsföräldrar som tipsas om att helt enkelt flytta om de har problem med knarklangning och skottlossning utanför dagis. När den egna plånboken och driftigheten blir det du tvingas falla tillbaka på för att säkra en levnadsstandard som tidigare garanterats av staten så har en privatisering skett, oavsett vad vi väljer att kalla det.

Den första sortens privatiseringar är inte särskilt omtyckta, och de kommer i regel från den politiska högern. Den andra sortens privatiseringar väcker dock ett besinningslöst hat och förakt bland de svenskar som har oturen att leva med dem. Problemet är att dessa privatiseringar – som vi av allt att döma bara har börjat se vidden av i Sverige – följer som ett direkt resultat av den ”humanistiska” politik som både vänstern och högern till stor del varit överens om. År 2017 verkar således präglas av en växande uppgivenhet hos många inom just vänstern, i takt med att allt fler goda kamrater personligen tvingas fundera på fenomenet ”white flight”, ett problem som många menade inte ens existerade tidigare.

ANNONS

Vänsterns olycka i sammanhanget består i att man inte riktigt var beredd på hur rätt man skulle få. Den första sortens privatiseringar är ogillad av många, men den andra sorten hatar nästan alla svenskar med intensiteten hos en exploderande sol. Den som högljutt tar kampen mot den första sortens privatiseringar och samtidigt i praktiken accepterar den andra sorten - av humanistiska eller antirasistiska skäl – bör inte bli förvånad när segern kommer som ett brev på Postnord. Det vill säga: inte alls.

ANNONS