När till och med Miljöpartiet börjar tala om att brottsligheten måste bekämpas och människor kunna vara trygga, då vet man att något har hänt. Under onsdagens partiledardebatt var det i stort sett ingen deltagare som inte bedyrade att deras parti tog allvarligt på människors oro och utsatthet.
Så har det inte alltid låtit. En orsak till den förändrade tonen kan vara den nationella trygghetsundersökningen (NTU) som Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterade under Folk och Försvars konferens i Sälen.
Brå har i tio års tid gjort årliga trygghetsundersökningar om medborgarnas utsatthet för brott, deras upplevda otrygghet, samt deras förtroende för rättsväsendet. Under flera år var trenden positiv. Men under det senaste året har något hänt.
Årets undersökning som redovisar siffror från år 2015 visar på en snabbt stigande otrygghet. Nästan var femte svensk känner nu oro för att gå ut på kvällen i sitt eget bostadsområde. Andelen har stigit från 15 till 19 procent på ett år. Otryggheten är inte jämt spridd över befolkningen. Yngre och äldre är till exempel mer otrygga än medelålders. Men störst skillnad är det mellan män och kvinnor. I förra årets undersökning svarade 25 procent av kvinnorna att de kände sig otrygga i sitt bostadsområde om kvällen. Nu är siffran 31 procent.
Kvinnors ökande oro verkar dessutom ha grund i verklig utsatthet för brott. För de brott som ökat mest mellan åren 2014 och 2015 är sexualbrott, hot och trakasserier. Det är brott som särskilt drabbar kvinnor. Sett till befolkningen som helhet är till exempel trakasserier ett ovanligt brott. Men 8,3 procent av svarande kvinnor i åldern 16–24 uppgav att de utsatts för trakasserier under år 2015.
Brotten som kvinnor drabbas av verkar vidare ha ändrat karaktär. Det gamla mantrat om att sexualbrott främst sker i hemmet har fått sig en törn. När det gäller sexualbrott och hot är allmän plats den vanligaste brottsplatsen och den vanligaste förövaren är en för offret okänd person. Det är på gator och torg som tryggheten för framförallt kvinnor verkar ha försämrats.
Var ska vi söka ansvaret för utvecklingen? I en kommentar om NTU säger rikspolischef Dan Eliasson: ”Det är ett misslyckande för hela det svenska samhället att vi inte kan skapa en trygghetssituation som är likvärdig oavsett om du är man, kvinna, oavsett etnicitet och oavsett var du bor någonstans”(Aftonbladet 10/1).
Rikspolischefen har helt rätt. Men på en punkt går det att ha annan åsikt. Det är inte ”hela det svenska samhället” som har misslyckats, utan framförallt den myndighet som har medborgarnas uppdrag att upprätthålla lag och ordning. Visst har brott många orsaker, men vi har en rättsstat och en polis just för att ge alla möjlighet att tryggt delta i samhällslivet.
Den ökande otryggheten kommer att få konsekvenser för rättssamhället om inget görs. Enligt samma NTU har visserligen 61 procent av de svarande fortfarande högt förtroende för polisen och lika stor andel för rättsväsendet i helhet. Men som tidningen Barometerns politiske chefredaktör Martin Tunström påpekade i en ledare, är de höga förtroendesiffrorna hos Polisen i hög utsträckning ett ärvt kapital (Barometern 11/1). Andelen som har förtroende för Polisen har nu sjunkit med fyra procent på ett år. Om den trenden håller i sig kommer vid tiden för nästa val bara hälften av svenska folket ha högt förtroende för sin polis. När det gäller tilltron till rättstaten kan Sverige vara ett samhälle under snabb förändring.
Begränsade undersökningar som NTU behöver alltid kompletteras. Men ett tecken på politikerna ser allvarligt på resultaten är att ingen längre försöker bortförklara siffror om ökande otrygghet med att det bara är en känsla. Den upplevda tryggheten är viktig eftersom den kan ge politiska konsekvenser. Brott och otrygghet ser ut att bli stora frågor i valet 2018.
