Den italienska premiärministern Giorgia Meloni är just nu Europas mest intressanta politiker. Under valrörelsen gjorde hon sig känd för eldfängda tal om hur hennes identitet som mor, kvinna, italienska inte var förhandlingsbar. Hon var trött på vänsterns förnekande av allt hon menar håller ihop samhället. Meloni insåg att det var en irritation många väljare delade med henne.
Men som premiärminister har hon varit pragmatisk, för att inte säga tråkig, i relation till både Bryssel och Nato. Italien ska följa EU-regler och tänker fortsatt stödja Ukraina militärt. Farhågan att hon skulle komma ut som någon sorts europeisk Trump har inte infriats. Hon förstår att samhällsdebatten har en logik som inte kan överföras till förhandlingar om lagar med Bryssel.
Meloni hör till den nya sortens europeiska högerledare som anpassat sig till ett förändrat medieklimat och som förstår hur folkopinionen ska tolkas. Men hon har också sett och lärt av 2010-talets högerpopulister som ofta har rest sig och fallit i samma andetag. Det går inte att bara delta i ordkriget med den nya identitetspolitiska vänstern, man måste också ta politiskt ansvar för att överleva som politisk ledare. Det är det som gör henne så framgångsrik – hon blandar salt och sött.
Meloni såg att den italienska högern var fylld av artiga byråkrater och ansvarstagande familjefäder utan puls. Hon insåg att något saknades.
En politiker som på många sätt påminner om Meloni men på motsatt sida det politiska spektret är den tyska vänsterpolitikern Sara Wagenknecht. Hon splittrar det gamla kommunistpartiet Die Linke i två. Hon går till storms mot vad hon kallar för vänsterliberaler, en sorts vänster som hon menar enbart går den härskande klassen till mötes.
Hennes ekonomiska politik skulle få VPK-ledaren Lars Werner att rodna och utrikespolitiken hon förordar påminner om 1970-talets mest västfientliga vänsterradikalism. Trots dessa positioner så har hon blivit mer populär än sitt eget parti och leker nu med tanken på att starta nytt då flera högt uppsatta Die Linke-politiker vill bli kvitt henne.
Vänstern i många länder har till slut fullgjort sin resa till storstäderna, universiteten och tjänstemannarollen. Rent kroppsligt har många socialister fjärmat sig från arbetarklassen. Den har blivit en del av de eliter – finansiella, akademiska, politiska, byråkratiska – som tidigare var sammanflätade med det borgerliga samhället. Allt detta pekar Wagenknecht skoningslöst ut och försöker återknyta sitt parti till socialismens populistiska och materialistiska rötter.
Som politiker är det viktigt att fundera över vem man representerar: Ett faktiskt existerande kollektiv av människor – må de vara medborgare i ett land, en samhällsklass, personer förbundna av ett språk – eller en idé och ett ideal. Meloni och Wagenknecht är inte utan idéer. Däremot har de tydligt identifierat att det finns en avgrund mellan folket och de politiska idéer som definierat den politiska klassen under en lång tid. I denna avgrund finner de, likt många populister före dem, sin marknad.
De är båda politiker som, medvetet eller inte, gjort politik av det som den amerikanske historikern Christopher Lasch uppmärksammade i sin bok ”Eliternas revolt” (1994). Samhällseliter, oavsett politisk hemvist, har enligt Lasch blivit mer och mer lika varandra. De har tappat verklighetskontakten och företräder snarare abstrakta idéer och ideal än de människor som trots allt utgör samhället. De har, menade Lasch, blivit turister i sina egna länder och betraktar många av de umbäranden och händelser som drabbar befolkningen på kyligt avstånd.
Meloni och Wagenknecht må inte vara särskilt lika varandra när det kommer till den praktiska politiken. Men de förenas av ett likartat politiskt hantverk. De uppvisar en bristfällig respekt för de normer och institutioner som definierat högern och vänstern under 2000-talet.
Detta har inte legat dem till last, tvärtom. Wagenknecht och Meloni vill, var och en en på sitt sätt, återanknyta till något som har gått förlorat. Men deras metoder och anpassningsförmåga är i allt väsentligt väldigt modern. Den här kombinationen kommer sannolikt att kopieras av många andra i Europa de kommande åren.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
