Fyra riksdagsledamöter vägrade att sjunga för Kungen under riksdagens öppnande i måndags. Detta hade de meddelat i förväg i en debattartikel i tidningen Altinget. Joar Forssell (L), Niels Paarup-Petersen (C), Mia Sydow Mölleby (V) och Emilia Töyrä (S) anser att kungahuset står för motsatsen till demokrati. Särskilt allvarligt är det att Kungen håller tal just i riksdagen, ansåg de fyra. Därför beslutade de sig för att sitta ner och vara tysta under den traditionella sångstunden.
Man kan förstå sittprotesten i riksdagen. Kung Carl XVI Gustaf är inte folkvald. Är det verkligen förenligt med demokrati?
Men Kungen har ingen formell makt i Sverige. Informellt har han det. Men det finns det fler än Kungen som har, och som heller inte är folkvalda. Stora företag, kändisar och experter har informell makt över politiken, men få anser att dessa ska sättas helt under riksdagens kontroll. Och riksdagen har trots allt möjlighet att ändra i grundlagen.
När riksdagsledamöterna förväntas ställa sig upp för Kungen är det inte heller för att visa respekt för honom personligen. Kungen är i kraft av sitt ämbete en symbol för Sverige som land. När man hissar en flagga är det inte själva tygstycket som ska hedras utan vad det står för.
Det verkar som att vi ibland har svårt för symboler i Sverige. Medaljer och flaggor framstår som lite töntigt. Varje nationaldag förs debatten om det egentligen är någon vits med att fira. Och nästan alltid är det främst politiska reformer som lyfts fram när någon poängterar att man kan vara stolt över Sverige: pappamånader, miljölagstiftningen och uppfattningen att Sverige spelar en stor och viktig roll i FN.
Men symboler och ritualer är viktiga för mänskliga gemenskaper, oavsett om det handlar om ett land, en religion, en familj eller en subkultur. För att ett land ska fungera bra och hålla ihop krävs symboler som de flesta har någon sorts relation till. Särskilt nu när Sverige är ett mångkulturellt land är det än viktigare att ha sådana där symboler och traditioner som kan tyckas ytliga men som är lättillgängliga. Subtila normer om hur man ska sitta på bussen är nog svårare att uppfatta än sådant som har med flaggor, nationalsången, Kungen och hockey-VM att göra.
Man behöver så klart inte ha en kung. En president kan göra samma jobb. Men en politiker har av naturliga skäl både supportrar och fiender. Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller någon annan politiker med lång erfarenhet som man skulle kunna tänka sig ställa upp till president har av uppenbara skäl ganska många motståndare. Det är svårt att inte skaffa sig sådana efter flera decennier i toppolitiken. Då skulle riksdagens öppnande bli än mer laddat. Fler än fyra riksdagsledamöter skulle kanske vägra att resa sig. Och om det är något Sverige behöver är det knappast mer splittring.
