Vår tid på jorden
Prästen Manilla Okomdal Nordanstig reflekterar ”över en fråga som ställdes till några personer i radiostudion, om de skulle säga ja eller nej till evigt liv om alternativet fanns? Vad hade du svarat om du fått den där frågan i radio?”, undrar hon i sin krönika.
På radion häromveckan ställde programledaren en fråga till några personer i radiostudion, om de skulle säga ja eller nej till evigt liv om alternativet fanns? Frågan rörde alltså vår tid på jorden och längden på en människas liv. En av de tillfrågade svarade bestämt nej och motiverade det med att han då inte visste när han skulle gå i pension. Alla i studion skrattade gott och jag log för mig själv eftersom även jag vissa dagar ser fram emot pensionsåldern. Men det fanns en underton av allvar i hans resonemang om vikten av att det finns ett slut där något nytt får ta vid.
Vad hade du svarat om du fått den där frågan i radio? Jag skulle inte stå ut med tanken på att gå i pension när jag fyller 500 år eller så, även om jag har världens bästa jobb. Men jag tror framför allt att det tillhör grunden i det mänskliga och det jordiska att vår tid har en början och ett slut. Allt i livet har ju ett slut och vid slutet tar något nytt sin början. Även när själva livet tar slut tar något nytt vid, tänker jag. Något som vi inte greppar här och nu men som ligger i Guds hand. Nu går det här året mot sitt slut och jag blir påmind om att hur fort tiden går. Nu är det jul igen, nu är det jul igen… och det var nyss juli. Vart tog det här året vägen, jag har inte hunnit allt jag skulle. Jag hade planerat mer.
Ibland känns det som om jorden snurrar fortare för varje år som går. Det finns nog ingen formel som bekräftar det, det är nog snarare med åldern som dagarna och nätterna upplevs kortare. För att inte tala om sommarloven i jämförelse med barndomens somrar. Men även den stundande vintern bör ju kännas kortare då, och sedan börjar en ny vår och skapelsen väcks till liv igen. Det är en nåd i detta med början och slut, slut och början. Jag föredrar nog tid som går fort än timmar som aldrig tar slut. Och jag vill hellre leva närvarande i tid och rum än att begränsas av tidens press. Det finns ord som jag ofta tänker på, i en text skriven av en präst och biskop som också var visdiktare: Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig. Du mäter alla mina år, du räknar mina huvudhår. Jag växer i din närhets land, du bär mig i din hand.
Nu är det snart advent och en ny jultid, ett nytt kyrkoår, ett nådens år. Mitt i allt det grå kommer en ny början som både är en milstolpe där vi får se tillbaka på det som har varit och där vi kan se fram emot det som väntar. Det är gott både och. Jag är tacksam även för milstolpar som inte enbart bestäms av klockslag utan som har sin plats i det som räknas som Guds tid, när tiden är mogen, i rättan tid. Den når bortom klockors tickande och i den ljuder livets pulsslag, sådana som kanske inte ens hörs med doktorns stetoskop. Vid en bestämd punkt stannar vi till och där går vi vidare.
