Jag skriver ungdomsböcker och varje år besöker jag närmare hundra olika skolor runt om i Sverige för att prata böcker och läsning. På senare år har jag skrivit flera böcker för ungdomar som inte gillar att läsa. Jag vet ju vilken upplevelse en riktigt bra bok kan ge.Under mina besök syns det tydligt att den svenska skolan har problem. Ett av de allvarligaste tycker jag är skillnaderna mellan skolor i olika områden.
En skillnad som blir allt större. Vi författare som gör skolbesök pratar om det här ibland, vi ser samma mönster och är lika oroade. Jag ska ge några exempel på vad jag har upplevt. Jag gjorde skrivövningar med en åttondeklass i ett av våra svenska utanförskapsområden. Fyra killar störde lektionen och efter ett tag bad jag dem flytta isär.
En av dem reste sig motvilligt för att byta plats. På vägen smällde han till en tjej hårt i bakhuvudet.Läraren i klassrummet reagerade inte, ingen av eleverna heller. Det var som om ingenting hänt.
- Varför slog du din klasskompis? frågade jag.
Killen ryckte på axlarna.
- För att jag hade lust.
- Det är aldrig okej att slå någon, sa jag.
- Håll käften, sa han.
Jag fick dra ett djupt andetag.
- Jag vill att du lämnar klassrummet, sa jag.
- Aldrig, sa killen.
Sedan stirrade han på mig utan att blinka. Länge.
Läraren försökte prata med honom och till slut reste killen sig med ett ryck för att gå därifrån och försökte gå rakt genom mig. Jag backade inte, så vi stod faktiskt och bröstade mot varandra i klassrummet, men killen var både kortare och lättare och till slut förstod han att han inte skulle komma någon vart. Med en fnysning gick han runt mig och ut ur klassrummet.Lektionen kunde fortsätta. Och det blev en bra lektion efter det här, knäppt nog.
En annan åttondeklass, också i ett utanförskapsområde. Två engagerade lärare var med mig i klassrummet, men det fanns så många elever som inte klarade av att lyssna att det blev kaos. Det ropades frågor som inte hade med besöket att göra, elever pratade högt med varandra på sina egna språk, konflikter levde sitt eget liv omkring mig. Kaos, som sagt. Lektionen fick brytas.
Jag har brutit två lektioner under alla mina år med skolbesök. Den andra var med en klass som bestod av tretton stycken fjortonåriga killar som hade så mycket benhård attityd att de inte lyssnade. Det var alltså inte stökigt, bara meningslöst. Även detta besök skedde i ett utanförskapsområde.
På en skola i ett annat utanförskapsområde hade de en storvuxen manlig lärare som fungerade som utkastare. Andra lärare kunde kalla på den här läraren när elever inte ville lämna klassrummen. En stor man som la armen om eleverna och varsamt förde ut dem. Jag förstår att hans funktion behövs, men jag förstår inte hur vi har kunnat tillåta det att bli så här. Jag måste dock poängtera att det nästan alltid blir bra skolbesök. Jag tycker om att träffa de här eleverna. De lyssnar, ställer frågor och blir till och med nyfikna på att läsa. Då kommer nästa problem.
Ännu ett utanförskapsområde. En fantastisk svensklärare hade fått sina fyra klasser i åttan att ta hennes ämne på allvar. Jag träffade dem och sedan skrev alla var sin berättelse. Ungefär åttio historier som jag läste och kommenterade. Därefter träffade jag dem igen och vi pratade om deras texter. Bästa sortens författarbesök.
Problemet var att flera av texterna knappt gick att bedöma. Elevernas ambition var det inget fel på, de skrev med hela hjärtat och all sin förmåga, men deras språkkunskaper räckte inte till.Färre än tio av åttio texter var bra på ett objektivt sätt. Jag plussade givetvis eleverna ändå, för att de hade ansträngt sig och verkligen försökt.
Exakt samma skrivövning i en annan stad, svensk medelklass. En studiemotiverad klass i årskurs sex, med en femtedel invandrarbakgrund. Samtliga skrev snyggt och sammanhängande, ett par av historierna var dessutom fascinerande bra. Men det som drabbade mig hårdast var att samtliga sexor skrev bättre än den allra bästa åttan i utanförskapsområdet.
Det här är givetvis det största problemet. De nyfikna, fyndiga och smarta eleverna jag oftast träffar i våra utanförskapsområden har inte samma möjlighet som andra elever. Deras kunskaper räcker inte till. Tydligare kan ett samhälle inte delas upp i ett ”vi” och ett ”dem”. Vi skapar en utbildningsunderklass. Svenska politiker har känt till det här i trettio år och inte gjort någonting som lyckats stävja det. Istället har problemet tillåtits växa.
Eleverna i den växande utbildningsunderklassen har redan från början sämre chanser att göra något av sina liv, för att deras obligatoriska skolgång inte ger dem kunskaperna de behöver. Det finns många anledningar till det här.Det är nästan alltid stökigt på de här skolorna och den svenska skolan är dåligt rustad för att hantera stökiga elever. Om en bråkig klick tillåts sätta tonen kommer alla att drabbas.
Mycket på skolorna i utanförskapsområden handlar om respekt och tonen mellan elever är ofta hårdare än på andra skolor jag besöker. Yta och coolhet är viktig på ett sätt som jag inte kommer ihåg från min egen uppväxt eller ens från mina egna barns skolgång. Eller, för den delen, från skolor som inte ligger i utanförskapsområden.
Utbildning verkar inte heller ha samma betydelse för alla ungdomar med föräldrar från andra länder. En lärare hade pratat med mamman till en besvärlig elev och fått svaret:
- Vad han gör i skolan är inte mitt problem. Du är lärare. Du måste sätta dig i respekt.
Sammantaget blir det här en häxbrygd som inte främjar utbildning. I klasserna jag träffar i utanförskapsområden finns sällan några etniskt svenska ungdomar, oftast inte en enda. Eleverna kommer istället från mängder med olika länder, inte sällan med egna spänningar mellan sig.Hur ska någon form av integration till det svenska kunna uppstå i en klass – eller ett helt bostadsområde – utan etniska svenskar? Följden blir den motsatta, negativ integration. Människor i de här områdena vänder sig bort från det svenska.
Det finns också skolor i Sverige som domineras av enskilda invandrargrupper. En majoritet av eleverna kommer alltså från ett enda land. Människor har tagit sig hit och fortsätter leva precis som i sitt forna hemland.Hur ska de kunna integreras? Hos människorna i den växande utbildningsunderklassen finns också ett förakt för allt som är svenskt och inte minst för det svenska sättet att leva. Det är ytterligare en anledning till att utbildning nedvärderas. Den som utbildar sig blir ju svensk.
En annan galenskap är att nyanlända elever idag slussas ut i svenska skolan så snabbt som möjligt. Redan efter några månader i det nya landet placeras de i klasser och får sitta med på vanliga lektioner.Det ställer stora krav på läraren – och på de nyanländas förmåga att hantera situationen. Eleverna förstår knappt vad som sägs, har inga vänner i klassen och behöver hjälp med nästan allt. En lärare jag träffade kallade det här för elevmisshandel. Den svenska skolan misshandlar sina elever. Jag instämmer.
Samtidigt rapporterar Skolverket att det kommer att saknas enorma mängder lärare de närmaste åren, så många att större delen av alla som går ut gymnasiet varje år skulle behöva söka till lärarutbildningen för att fylla hålen. Men i dagens Sverige är läraryrket varken beundrat eller välbetalt och det är få som söker. Och häxbrygden kokar vidare. Jag kommer fortsätta göra skolbesök i de här områdena och jag kommer att fortsätta skriva böcker för just de här eleverna, men det känns som om jag står i en växande storm.