Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Kritisk diskussion om könsbyte för unga kan vara livsavgörande

Allt fler unga flickor känner att de fötts i fel kön. Vuxenvärlden tar inte sitt ansvar om den bara okritiskt bejakar dessa känslor. Ett könsbyte är nämligen svårt att ångra.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

År 2007, då den smarta telefonen revolutionerade våra liv, är startpunkt för den lavin som sedan väller fram under det följande decenniet. Journalisten Abigail Shrier kallar det en "transepidemi", i den nyutkomna boken Irreversibel skada (Karneval Förlag, 2021). Hur kommer det sig att så många unga flickor i västvärlden säger sig lida av att kroppen inte stämmer med identiteten? Varför har det ökat så drastiskt på några få år?

Att kritiskt diskutera könsdysfori är minerad mark. Den som ifrågasätter vårdens, skolans och vetenskapens sätt att bekräfta den ungas upplevelse av dysfori, riskerar att etiketteras som hatisk och fientligt inställd till transpersoner. I Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2021) diskuterar Ivar Arpi och jag konsekvenser av att utan evidens göra oåterkalleliga kirurgiska ingrepp på mycket unga personer.

Vi anklagades svepande för ha bjudit på ”en dos transfobi”. Mönstret upprepades för Kajsa Ekis Ekmans bok ”Om könets existens” (Polaris 2021), och det repeteras på ett högst påtagligt sätt för Shrier, vars bok temporärt plockades ner från e-handelsplattformen Target efter att ha kallats just transfobisk. Även Amazon har hittat snillrika sätt att minska exponeringen av hennes bok.

Det ska därför understrykas att Shrier på inget vis avfärdar könsdysfori, inte heller hävdar hon att könskirurgi och hormonbehandling är generellt fel. Hon skriver uttryckligen att sådana ingrepp är något som kan hjälpa vuxna personer.

Hon sätter istället strålkastarljuset på de flickor, som i barndomen aldrig visat några tecken på missnöje med sitt biologiska kön, men som i tonåren från en dag till en annan identifierar sig som trans. Detta snabba förlopp skiljer sig från det vi tidigare sett, omfattningen likaså. Historiskt sett har könsdysfori nästan uteslutande drabbat pojkar, nu utgör medelklassflickor en majoritet.

Shrier finner två huvudförklaringar. Den första handlar om vilken central roll sociala medier har kommit att spela för unga flickor. Liv och umgänge utspelar sig tidigt på virtuella arenor och det är inte av godo för de ångestridna, ensamma och vilsna flickor som Shrier kartlägger.

De har gemensamt att de starkt påverkas av sociala medier-konton som uppmuntrar könstransitioner, konton där upplevelsen av dysfori sägs vara ångestens källa. Nytt pronomen, nytt namn och identitet ger inte bara lösning och lindring, utan också samhörighet med den grupp man sällat sig till. Man får en tydlig hemvist.

Denna lek blir allvar om den bekräftas av vuxenvärlden. I de vuxnas attityder finner Shrier nämligen den andra källan till ökningen. Vården och skolan, utredare, kuratorer och experter som omger de unga som säger sig vara drabbade, har i alldeles för liten utsträckning ifrågasatt det slags könsdysfori som tycks uppstå över en natt. Institutionernas standardförfarande har snarast varit att bekräfta vad den unga säger och känner. Aldrig ifrågasätta, tveka eller tvivla.

Om föräldrarna opponerar sig mot bakgrund av vad de vet om barnet, sägs de ha fel och barnet rätt. Men att låta barnet ställa sin egen diagnos är att svika sitt ansvar under en täckmantel av spelad jämbördighet och falsk radikalitet.

I maj i år upphörde Karolinska sjukhuset med hormonbehandling av minderåriga patienter med könsdysfori. Behandlingen konstaterades vara alldeles för riskfylld och ovetenskaplig. Man vet för lite, helt enkelt. Karolinska slår fast att de preparat som under kulmen av dysforivågen förskrivits till ännu omyndiga ungdomar kan ge en oåterkallelig hälsopåverkan.

Bara något år tidigare argumenterade dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och socialminister Annika Strandhäll (S) för att sänka åldersgränsen för dem som vill korrigera sitt kön.4 Gränsen föreslogs gå vid 15 år. Hur många väl avvägda och över en livstid hållbara beslut fattar en upprorisk tonåring med humörsvängningar?

Kritiska reportage av det slag som SVT:s Uppdrag Granskning stått för och som Shrier ger i sin bok är ovärderliga för att avtäcka hur något som ser ut att vara progressivt, inte sällan är själva motsatsen.

Om biologisk könstillhörighet och identitet måste följas åt, ritas skarpa gränser upp igen mellan vad det är att vara pojke respektive flicka. Det som framställs som frigörelse blir i själva verket en ny inlåsning, och det innan vuxenlivet egentligen hunnit börja. Förhoppningsvis tyder Karolinska sjukhusets beslut på att vinden har vänt. Men för en del är det redan försent. De har redan drabbats av irreversibel skada.