Räknas bristande ödmjukhet som en dygd hos dagens arkitekter? Det kan man fråga sig efter att ha sett den göteborgske stjärnarkitekten Gert Wingårdh intervjuas i SVT-programmet Min sanning (2/1).
När programledaren Anna Hedenmo tar upp kritiken mot den Wingårdh-ritade byggnaden Liljevalchs plus, en tillbyggnad till konsthallen Liljevalchs på Djurgården i Stockholm, viftas invändningarna bort. Konsten ska kittla, reta och vara provocerande, säger Wingårdh. Det finns för många byggnader som inte berör.
Dessutom var det ju ingen som gillade den ursprungliga byggnaden, som kallades för ”laxlådan”, när den byggdes för 100 år sen. Vi måste vänja oss vid det nya, menar han.
Synpunkterna från den stora Facebookgruppen Arkitekturupproret – hemvist för många av Wingårdhs belackare – ger han inte heller mycket för. De jobbar med populism, enligt Wingårdh.
Varför? För att de försöker att bilda opinion för att mer ska byggas i klassisk stil, gärna med inspiration från förra sekelskiftet, snarare än ytterligare pastischer på 1960-talets fyrkanter i betong och glas.
På bara några ynka minuter lyckas Gert Wingårdh avfärda alla invändningar mot modern arkitektur som populism, trångsynthet och bristande förståelse för arkitektur som konstform. För att vara en man som så gärna syns i publika sammanhang är han inte särskilt intresserad av vad folket tycker.
Wingårdh verkar bry sig mer om sitt eventuella arv till eftervärlden än vilken påverkan som arkitekturen kan ha på människor som lever här och nu. För visst är arkitektur en konstform, men den är inte vilken typ av konst som helst. Till skillnad från en teaterföreställning eller en utställning på ett museum kan inte människor välja om de vill ta del av den eller inte. Den finns där, oavsett vad de känner för den. När de ska till jobbet, när de beger sig hem eller när de ska lämna sina barn på förskolan.
Det betyder att arkitekter, till skillnad från andra typer av konstnärer, behöver ta större hänsyn till hur deras verk och gärning påverkar människors liv. För det offentliga rummet ska ju inte bara vara en plats för arkitekter att få utlopp för sin kreativitet eller manifestera sitt ego. Det är vårt gemensamma vardagsrum, där fler än arkitekter ska kunna trivas.
Fler arkitekter borde därför fråga ställa sig frågan: Vill människor verkligen bli kittlade och berörda dagligdags? Vill de bli provocerade när de promenerar hem efter en prövande arbetsdag? Eller vill de ha något behagligt och vackert att vila ögonen på?
Med Wingårdhs tidshorisont verkar det dock räcka om människor uppskattar dagens arkitektur om 100 år. Och det är sannerligen ett bekvämt tidsperspektiv för en samtida arkitekt. Inget man ritar behöver uppskattas av allmänheten under ens livstid. Dessutom är man sedan länge död och begraven då tillräckligt lång tid har passerat för att folkets kritik ska bedömas som relevant.
