Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Mathias Bred: Kriminalvården börjar i fel ände

Innan Kriminalvården kan anförtros fler uppgifter måste myndigheten bli bättre på att behålla sina anställda.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kriminalvården är en ofta förbisedd myndighet i debatten om rättsfrågor. Men med 11 000 anställda och en budget på drygt 8 miljarder är den en inte obetydlig del av rättssamhället. Dessutom ökar antalet uppgifter som utförs av Kriminalvården. Regeringen vill att myndigheten från och med april 2017 ska ta över många av de handräckningsuppgifter som tidigare varit rutinuppgifter hos Polisen. Dit hör till exempel transporter av personer som omhändertagits enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och så kallade utrikesärenden. Det är naturligtvis välkommen avlastning för Polisen som inte fungerar som den ska.

Kriminalvården är dock inte heller en myndighet som i dag fungerar problemfritt. Sveriges Radio i Göteborg rapporterade under julhelgen om att Kriminalvården i region Väst har svårt att behålla personal: Personalomsättningen har under 2016 varit 13 procent. 

En orsak som lyfts fram i reportaget är konkurrensen från Migrationsverket och från HVB-hem. När migrationsströmmen var som störst fick Kriminalvården precis som socialtjänsten se att ett flöde av anställda gick till HVB-hem och stödboende som kunde erbjuda högre löner och ofta mindre betungande arbetsuppgifter. Man kan säga att migrationskrisen blottlade brister hos flera offentliga arbetsgivare. När det fanns möjlighet att få några tusenlappar mer i månaden var de gamla arbetsplatserna inte tillräckligt attraktiva för att hålla kvar sina anställda. 

För de som jobbar på kriminalvårdsanstalternas avdelningar eller på häktet är lönen förhållandevis låg och arbetsbelastningen hög. Det är tungjobbade scheman och en sedan många år slimmad organisation som ofta inte ens möjliggör att man följer sina egna beslutade rutiner. I SR Göteborgs reportage nämndes Skogomeanstalten. Men häktet i Göteborg har också uppmärksammats för arbetsmiljöproblem. Personal slutar efter kort tid, sjukskrivningar är vanliga och ute på avdelningarna arbetar unga personer med begränsad erfarenhet. På sikt är detta en säkerhetsrisk.

Centralt genomför Kriminalvården samtidigt en satsning på rekrytering och på bättre utbildning av nyanställda. Det är bra initiativ för att höja yrkets och myndighetens status. Här finns dock risker att offentliga medel förslösas. En kriminalvårdsutbildning pågår ett halvår och kostar mer än en halv miljon kronor. När arbetet sedan inte matchar bilden som förmedlats på utbildningen är risken stor att den utbildade går till annat jobb redan efter något år. Kanske hade det varit bättre att börja i andra änden och försöka göra arbetet på avdelningarna så pass drägligt att människor stannar i yrket. 

Här har Kriminalvården precis som andra arbetsgivare en motståndare i den moderna arbetsmarknaden där inte minst unga gärna byter jobb ofta. Men erfarenhet är helt centralt för att kunna jobba som kriminalvårdare. Hur man hanterar intagna i många olika kategorier går inte att lära sig i skolbänken. För att Kriminalvården ska fungera måste den ha som prioriterat mål att vara en arbetsgivare som kan behålla anställda över tid. 
När nu fler uppgifter läggs på myndigheten är risken uppenbar att säkerheten och kvalitén i kärnverksamheten blir ännu mer lidande.