Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Krönikan 6/4:Stoppa farliga hundraser!

Det är dags att lära Kennelklubben sitta vackert. Farliga hundraser bör förbjudas, kräver GP:s Gert Gelotte.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ibland behöver man läsa en text flera gånger för att inse att det som står där verkligen står där. Detta gäller i hög grad Svenska kennelklubbens hemsida där klubbens presstalesman Hans Rosenberg, trots flera dagars möjlighet till eftertanke, skriver:
"Att bo granne med en kavkazskaja ovtjarka behöver inte innebära problem. Problem är det att bo granne med en hundägare som inte tar ansvar över sitt hundägande oavsett ras."
Hans Rosenberg står alltså fast vid den närmast osannolika arrogans han visade upp i SVT:s Uppdrag granskning i onsdags.
Programmet handlade om den kaukasiska ovtjarkan, en rysk vallhund som kan väga upp mot 90 kilo och som avlats till extrem vaktinstinkt och stor självständighet.
Resultatet är en hund som på eget initiativ jagar bort tjuvar, vargar och björnar från boskap på den ryska stäppen. Som bieffekt är ovtjarkan oförutsägbar och farlig bland människor. Om detta vittnade hundexpert efter hundexpert. Uppfödare, före detta ägare, poliser, väktare med hundar som arbetsredskap, alla lämnade samma besked: Det hjälper inte att ovtjarkan ser ut som en kramgo minibjörn. Den hör inte hemma bland människor.
Alla utom Hans Rosenberg, som ihärdigt försvarade Kennelklubbens åsikt att det inte finns några farliga hundraser, bara olämpliga hundägare.
Visst är en farlig hund ett ägarproblem, men också ett rasproblem. För omgivningens trivsel, liv och hälsa torde det vara stor skillnad på om grannen är en misskötsam taxägare eller olämplig innehavare av en stridslysten pitbull, alternativt en ständigt revirbevakande 90 kilo tung ovtjarka.
Jag tycker det är hög tid att lära Svenska kennelklubben sitta vackert. Det är inte Kennelklubben som skall avgöra vilka risker lekande barn får utsättas för. Och det är inte ogörligt att identifiera och förbjuda farliga hundraser. Det blir en bedömnings- och avvägningsfråga bland andra bedömnings- och avvägningsfrågor i lagstiftningsarbetet. Grundläggande är att allmänheten inte skall utsättas för hundraser som motiverar råd på temat: gå inte i närheten, spring inte, ligg still.
Förbjud alltså farliga hundraser.
Gör det innan vi får veta att Kennelklubben registrerat hunden som till och med lägger ov- tjarkor på rygg.
Sedan är det en självklarhet att ett förbud mot vissa hundraser inte löser alla problem med farliga hundar. Men att problemet begränsas är stort nog. Och finns det inga ovtjarkor att korsa med snällare raser, så begränsas även komplikationen med farliga blandrashundar.
Resten av problemet får lösas på individnivå. Den nya lagen om tillsyn över hundar och katter ger polisen utökade möjligheter att ta hand om farliga hundar samt att utfärda hundförbud för personer som missköter sina djur. Bra!
Men lika lite som den lagen kan användas som argument för att kattvänner skall få hålla sig med tama lodjur, lika lite kan lagen användas som skäl för att inte förbjuda import, innehav och avel av uppenbart farliga hundar.
Och i stället för att istadigt hävda att det inte finns några farliga hundraser kan Svenska kennelklubben ta sin del av ansvaret. Förslagsvis genom att inte registrera raser som är oberäkneliga och farliga även hos kompetenta ägare och som därför kräver extrema skyddsåtgärder.