Krönikan 24/4: Varken rimligt eller rationellt

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Varje år uppnår drygt 100 000 svenska ungdomar värnpliktsåldern. Av dessa mönstrade förra året 47 253 män och 1 107 kvinnor. Efter mönstringen gjorde 10 169 män och 437 kvinnor lumpen - i runda slängar tio procent av åldersklassen.

Invasionsförsvaret är nedlagt. Målet för värnpliktsutbildningen är i stället soldater som åtar sig internationella uppdrag under FN:s, Natos eller EU:s befäl. Det är detta som kallas insatsförsvar. Av dem som gjorde värnplikten 04-05 var 34 procent villiga att åta sig utlandsuppdrag, låt oss säga 3 500 män och kvinnor. För närvarande gör 900 svenskar utlandstjänst. Då ingår även civilanställda. Alltså används värnpliktssystemet, med sitt tvång och hot om fängelse, för att förmå under en procent av en åldersklass män och kvinnor att göra frivillig utlandstjänst.

ANNONS

Fullt utbyggt skall insatsförsvaret kunna skicka 2 500 män och kvinnor utomlands. Värnpliktssystemets avkastning blir alltså som bäst, avräknat civilanställda, cirka två procent!

Man kan invända att värnpliktssystemet även ger utbildade soldater för Sveriges försvar. Detta är en smula sant, men mest en illusion. Visserligen krigsplaceras alla som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring med tillräckligt goda resultat. Men det sker ingen kompletterande utbildning och inga repetitionsövningar genomförs - utom för ett mycket litet antal specialister. Att mobilisera "hemmaarmén" skulle alltså ta flera år och förutsätter omfattande utbildning samt stora inköp av vapen och utrustning eftersom mobiliseringsförråden är tömda.

Det rimliga i värnpliktssystemet diskuterades nyligen på en konferens anordnad av Värnpliktsrådet och Folk och Försvar. Officersförbundets ordförande Lars Fresker talade för värnplikten och framhöll fördelar som folkförankring, kvalitet och flexibilitet. Men vilken folkförankring har ett system som bara berör tio procent av en åldersklass? Och kvalitet och flexibilitet? I det gamla värnpliktsförsvaret bestod kvalitén främst i att det fanns så mycket civila kunskaper bland repgubbarna medan flexibiliteten byggde på stort antal och ständig fortbildning.

Det nya insatsförsvaret består i praktiken av unga människor som ännu inte skaffat sig någon yrkesutbildning och möjligheten att växla upp till en större organisation är starkt begränsad. Freskers argument håller alltså inte.

ANNONS

För en ren yrkesarmé talade forskaren och generalmajoren Karlis Neretnieks. Han utgick från insatsförsvarets uppgifter och presenterade två alternativ för samma pris.

Med bevarad värnplikt utbildas 8 000 ungdomar per år i 11 månader. 30 procent av dessa får ytterligare sex månaders utbildning för utlandstjänst. Effekten mätt i omedelbar försvarskraft blir 1000 man i utlandstjänst samt 300-500 soldater i Sverige med 30 dagars beredskap. Övriga är endast användbara några få månader i slutet av värnpliktsutbildningen.

För samma budget kan vi få en yrkesarmé med 12 000 soldater som är insatsberedda året om för alla uppgifter, inom som utom landet. Nackdelen är att vi, om det blir krig i Sverige, får något färre soldater. Men å andra sidan är yrkessoldater betydligt kompetentare.

Så vad väntar vi på? Är det rimligt och rationellt att upprätthålla en pliktlag enbart för att rekrytera frivilliga till utlandstjänst?

ANNONS