Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Krönikan 13/2:C-myter om kärnkraften

Den är en myt är att kärnkraftsmotståndet varit en oskiljbar del av Centerns partisjäl. Och det är ytterligare en myt att Centerns framgångar på 1970-talet var en följd just av det idoga kärnkraftsmotståndet, skriver GP:s Fredrik Tenfält.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns många myter kring Centern och kärnkraften, som luftas nu i dagarna när alliansen slutit sin energiöverenskommelse och Maud Olofsson ställt sig som värd för gårdagens överläggningar med oppositionen.
En sådan myt är att kärnkraftsmotståndet varit en oskiljbar del av Centerns partisjäl. En annan att Centerns framgångar på 1970-talet var en följd just av det idoga kärnkraftsmotståndet.
Det senare är direkt felaktigt. I själva verket började nedgången för Centern just med kärnkraftsfrågan och de långvariga interna borgerliga strider som skulle följa med dem.
När Centern i 1973 års val fick 25,1 procent av rösterna - det bästa resultat ett borgerligt parti någonsin fått i ett riksdagsval - fanns kärnkraften knappt med som stridsfråga på den politiska agendan. Det var helt andra frågor som avgjorde.
Den så kallade flyttlasspolitiken under 1960-talet - med en allt mer avfolkad landsbygd och växtvärk i storstäderna - hade väckt sympati för Centerns krav på regional balans. Ett spirande miljöintresse, gröna vågen, gynnade partiet. Men framför allt framstod den nye partiledaren, Thorbjörn Fälldin, som en borgerlig samlingsgestalt. Betydligt mer kritisk till Socialdemokraterna än företrädaren Gunnar Hedlund väckte Fälldin hopp om borgerlig enighet och regeringsskifte.
Det första stora kärnkraftsvalet, 1976, slutade också med regeringsskifte. Men Centern gick för första gången sedan 1950-talet tillbaka i valet. Förlusten var begränsad, en enstaka procentenhet. Dramatiken bakom detta var dock större. Under våren hade Centern varit nere på opinionssiffror runt 18-19 procent. Det var de allmänborgerliga väljarna som började dra öronen åt sig inför Fälldins alltmer ultimativa utspel i kärnkraftsfrågan. Samma hållning lockade dock till sig övertygade kärnkraftsmotståndare från andra läger i valrörelsens slutskede, men de rösterna var tillfälliga och i princip borta när valdagen väl var över.
I en krönika i Skånska Dagbladet påpekar politiske redaktören Lars J Eriksson, en gång mångårig medarbetare till Fälldin, att det hårda kärnkraftsmotståndet i praktiken var ifrågasatt långt in i riksdagsgruppen. Men det var svårt att öppet kritisera partilinjen 1976. Regeringsmakten stod på spel.
Så småningom kom kärnkraftsmotståndet att alltmer prägla Centern, men det skedde delvis till priset av ett krympande parti och krympande väljarstöd. Det kan finnas skäl att erinra sig också detta när det talas om Maud Olofssons "svek" eller att hon skulle ha sålt ut partiets själ.
I själva verket har tecken på omsvängningen varit iakttagbara under en längre tid. De har framför allt kommit från ungdomsförbundet, samtidigt som en äldre generation i växande utsträckning lämnat den politiska arenan. Pragmatism har gradvis börjat ersätta gamla känslomässiga bindningar.
Sedan bör ju inte dramatiken i omsvängningen överdrivas. Även om Mona Sahlin gör sitt bästa för att påstå motsatsen, har inte slussarna öppnats för en massiv kärnkraftsutbyggnad. Vad det handlar om är att gamla reaktorer så småningom skall kunna ersättas med nya, på kommersiella villkor och på samma platser som i dag. Inte en statlig skattekrona riskeras.
Det är framför allt en förnuftig anpassning till de krav på trygg elförsörjning som också framtidens sysselsättning kommer att ställa.