Leila Khaled tvingade 1969 alla västerlänningar att se det palestinska folket. För många av oss var det en upptäckt som tog lång tid att lära sig hantera.
På något underligt sätt hade vi levt i föreställningen att israelerna bröt jungfrulig mark när de förvandlade öknar till kibbutzer. Flyktinglägren var en del av arabvärldens främmande myller. Alltså såg vi dem inte - valde vi att inte se dem.
Men när 24-åriga Leila Khaled med pistol och handgranater kapade TWA:s flight 840 från Rom till Tel Aviv förändrades världen. Plötsligt fanns palestinierna, visserligen som terrorister, men de fanns. Och det är en väldig skillnad på att inte finnas och att finnas.
Nyligen visade SVT Lina Makbouls dokumentärfilm om den nu 60-åriga Khaled. Hennes ögon är kalla. Hon ångrar ingenting och konstaterar till synes oberörd:
- Vi var tvungna för att få världens uppmärksamhet.
Det finns inget försvar för terrorism. Den som kliver på ett flygplan med handgranater på fickan och efteråt säger; "jag ville inte spränga planet", kan inte göra anspråk på att bli trodd. Att ingen passagerare dog under Leila Khaleds tre kapningar var en ren tillfällighet. Om det hon gjorde var "tvunget" för att få världen att upptäcka palestinierna kan diskuteras i all oändlighet. Sant är dock att metoden fungerade.
Kanske kan vi säga något liknande om den muslimska världens absurda reaktioner på Jyllands-Postens nidteckningar av profeten Muhammed. Att bränna ambassader och hota turister till livet är inte i närheten av rimliga reaktioner på några vulgära karikatyrer. Och det kan inte bli tal om att ge vika i kärnfrågan: Yttrandefriheten inbegriper en rätt att utmana religiösa symboler och känslor.
Magnus Norell hade alldeles rätt när han i "Muhammedserien" här på ledarsidan sa:
- En del konflikter måste man nog ta. Satir är en integrerad del av vårt sätt att leva. Annars får vi ju förbjuda både August Strindberg och Albert Engström.
Men det finns också fog för Helena Lindholm-Schultz påpekande:
- För många människor i den muslimska världen var teckningarna bara ytterligare ett tecken på västs dominans och den egna underordningen.
Liksom för Auday Kermashes djupt besvikna:
- Vi skall inte tänka på respekt, inte på heliga symboler. Demokrati betyder att ni gör vad ni vill och att vi måste lyssna.
Sammantaget kanske Muhammed-krisen lärt oss att muslimerna finns, att de blivit en del av våra egna samhällen och att de inte accepterar att bli behandlade som om de inte finns. "Våra egna samhällen" förresten, vad är det? Auday Kermashe är svensk och shia-muslim. Sverige är lika mycket hans samhälle som vårt. Han är faktiskt en del av "vi". Och vill vi bli trampade på?
En annan lärdom är att den muslimska världen inte är enhetlig. Vem kan ta sig rätten att definiera vad som får sägas och inte får sägas i text eller bild om profeten Muhammed? Varför är det alltid de mest konservativa som tar sig den rätten? Och varför accepterar vi andra de konservativas tolkningsföreträde?
En konservativ muslim har inte större rätt att definiera vad islam kräver och tillåter än en liberal muslim. Äktheten i en religiös tro mäts inte som kvadraten på oviljan att förändras med det omgivande samhället.
