Gång på gång måste näsduken fram. Det känns lite pinsamt att erkänna. Men jag sitter på jobbet och lipar över en nedslående årsrapport.
Nej, jag har inte förlorat sparkapitalet i en misslyckad aktieinvestering. Men jag kunde ha förlorat mina barn - om jag hade fött dem i ett fattigt afrikanskt land. För utan tillgång till neonatal- och spädbarnsvård hade mina älsklingar sjungit med änglarna, som så många andra av världens spädbarn.
Det är om detta Unicefs årsrapport berättar, om de sorgliga brister som orsakar död och lidande för så många mödrar och barn.
Drottning Rania Al Abdullah av Jordanien tar mig från Afrika till Indien och Taj Mahal. Hon skriver om att detta bländande byggnadsverk inte bara är ett av världens vackraste kärleksmonument utan också en påminnelse om barnafödandets risker. Mumtaz Mahal dog i barnsäng, födandes sitt 14 barn.
Den siffran i sig är en viktig fingervisning om en av de åtgärder som krävs för att minska mödra- och barnadödligheten - bättre tillgång till familjeplanering. Att föda många barn och att föda dem i tät följd är en allvarlig hälsorisk. Med utbildning och tillgång till preventivmetoder behöver dock färre kvinnor utsättas för den risken.
En annan till synes enkel, men livsavgörande faktor är god hygien. Barnafödande är en kladdig historia. Och inte ens den tämligen sterila miljön på ett svenskt BB, där sängar, underliv och barnmorskornas händer är desinficeras, är någon garanti mot bakterienfektioner. Det vet min lille Walter. Hans första närkontakt med fekalier gav honom en direktbiljett till neonatalen.
Men att riskerna ökar markant i länder där många är okunniga om vikten av tvåltvättade händer och rent vatten är uppenbart. Därför betonar Unicef betydelsen att på ett enkelt och tydligt sätt sprida livsavgörande information om grundläggande hygienfrågor.
Om så simpla fakta kan göra så stor skillnad, varför är då okunskapen fortfarande livshotande stor? Välformulerade och ratificerade konventioner till trots respekten för kvinnor och barns rättigheter fortfarande skrämmande låg på många håll, vilket hämmar utveckling.
Könsstympningen, som är utbredd i vissa länder, är ett avskyvärt men väldigt konkret exempel på denna bristande respekt. Denna förtryckande sedvänja ökar av förklarliga skäl allvarligt risken att dö i barnsäng.
Att kvinnor på många håll inte själva tillåts avgöra när eller om de ska söka vård bidrar också till mödra- och barnadödlighet. Det visar tydligt att vägen till en tryggare värld inte bara går via bättre tillgång till medicinsk kompetens och utbildning, utan också kräver ökad jämställdhet.
Varje dag dör i genomsnitt ungefär 1500 kvinnor under graviditet och barnafödande. För varje kvinna som dör finns det dessutom 20 andra som drabbas av allvarliga komplikationer, markerade Unicefs chef Ann Veneman.
För att bättra på den statistiken och nå FN:s milleniemål krävs inte minst resurser så att hjälp kan nå ut till vanligt folk. Därför kände jag till slut lite tröst när jag igår kunde läsa i Svenska Dagbladet att Internationella Rädda Barnen märker att den individuella solidariteten faktiskt ökar i kristider.
Insikten om att alla kan göra något är särskilt betydelsefull i tider då regeringar och företag stryper bistånden.
