Som bekant har DN:s kultursida under det senaste året agerat moralpolis och läxat upp svenska ledarsidor som brutit sig ur åsiktskorridoren. I torsdags publicerades där en text av Hynek Pallas som vänder sig mot mitt användande av Michael Billigs begrepp ”banal nationalism” i min artikel i GP på nationaldagen den 6 juni.
Nationalism går inte att dela upp i ond och god, säger Pallas och banal nationalism är inte så oförargligt som det låter (DN 8/6). Han har helt rätt i att Billigs hållning är mycket mer kritisk än vad som framgår av min text. Jag skrev ju om många olika synsätt. Orsaken till att jag tog upp Billigs syn är att jag, trots att jag grubblat över det i många år nu, inte kunnat bestämma mig för om George Orwells uppdelning mellan sund patriotism och krigisk nationalism är att föredra framför Billigs syn, där den krigiska nationalismen och den banala nationalismen är samma fenomen på en glidande skala. Både den krigiska och den banala nationalismen spelar på samma känslor, så där ser jag poängen i Billigs resonemang.
Men Pallas glömmer att Billig inte bara varnar för att banal nationalism så att säga serverar grogrunden för den krigiska nationalismen. Billig erkänner också att han själv är banal nationalist. Han blir glad över brittiska framgångar i sport. Och han menar att det inte finns något nolläge där all nationalism är borttagen ur ett samhälle, för då har det samhället upplösts. Den banala nationalismen fyller alltså en roll som inte är oviktig. Och alla är vi en del av den. När vi nämner nationen utan ett närmare reflekterande innebär det en sorts flaggande för den. Även fenomen som ytligt sett är motsatsen till nationalism blir banal nationalism enligt Billig.
Ta till exempelvis postmodernismen. Föreställningen om att vi lämnat det moderna samhället, med dess nationalstater, bakom oss, att vi lever efter modernismen, alltså i postmodernismen, är utbredd. Vi är inte längre folkhemska svenskar som äter svensk husmanskost och åker till ett småländskt pensionat på semester, utan vi lever i en global by, där vi ena dagen äter kinesiskt, andra dagen turkiskt, där vi lånar kulturella uttryck från ett kosmopolitiskt smörgåsbord och blandar identiteter friskt. Billig menar att det där inte har gjort oss till kosmopoliter, att vi under ytan ändå är fast förankrade i nationalstaterna.
Väldigt mångaav de postmoderna idéerna har sitt ursprung i USA, landet som också som den naturligaste sak i världen intar rollen som världens ledande stat, gärna med mycket nationellt flaggande. När man blir en del av USA:s idéproduktion blir det också i ett land som Sverige en del av den banala nationalismen, därför att man utgår från ett ”vi” där USA och andra västerländska länders idéer uppfattas som universella. I Kina och Indien är folk inte postmoderna, lika lite som de är det i Kenya och Uganda.
Med de utgångspunkterna är också Hynek Pallas banal nationalist. Hans avhandling ”Vithet i svensk spelfilm 1989-2010” (2011) är en form av flaggning för det svenska, samtidigt som han problematiserar just nationen, men han gör det utifrån de amerikanska idéerna om vithetsproduktion, som framstår som universella, även om de knappast är gångbara utanför västvärlden. Och när han i vintras uppmärksammade Katerina Janouchs uttalanden om Sverige i tjeckisk tv drog det igång ett nationellt rytande av stora mått. Alla är vi banala nationalister, även Hynek Pallas. Men inte är han någon ondskefull människa för den sakens skull. Det är därför jag envisas med att skilja på ond och god nationalism.
Den 26 november 1942 deporterades Norges judar med båt från Oslos hamn till Stettin, varifrån de fortsatte med tåg till Auschwitz, där de flesta gasades omedelbart efter ankomst. Min pappa tillhörde en grupp barn som bokstavligen talat i sista minuten lyckades fly till Sverige. Det hade inte gått om de inte hade blivit körda från barnhemmet till en villa där de gömde sig en tid, om inte en taxichaufför hade kört dem så nära gränsen som möjligt och om inte två olika lotsar visat dem vägen genom skogen till svenska gränsen. De norrmän som var tyskarna behjälpliga med att arrestera och köra judar till hamnen såg sig själva som nationalister. Men det var för Norge och för friheten människor också engagerade sig i motståndet och räddade människoliv. Båda sidorna spelade på samma nationella känslor. Men kom inte och säg att den ena sidan inte var godare än den andra.