Korn: Polisens uppgift är att upprätthålla lagen

Sommarkolumnen: Flera konstiga uttalanden skvallrar om att landets polisledning har missförstått sin samhällsroll, menar gästkrönikören Dan Korn.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Tänk dig att du vandrar sent på natten genom en mörk gränd. Där möter du en människa. Båda av er blir rädda. Ingen av er vill klappa till den andre, men det är just det ni gör, eftersom ni båda är rädda för att den andre skall slå först. Vad kan förhindra detta? Att det finns en tredje part, så stark att den kan ge ännu mer däng åt den som börjar slåss. I den trygga förvissningen om att den tredje parten är att lita på möts vi i gränden och vandrar vidare.

Detta är mycket förenklat budskapet i Thomas Hobbes bok "Leviathan" (1651). Den tredje parten i vårt samhälle är polisen, vars rätt att klappa till bråkstaken som börjar slåss kallas våldsmonopolet. Den tysta överenskommelsen om att polisen har rätt att göra detta för vårt allas bästa kallas samhällskontraktet.

ANNONS

I Sverige är Hobbes en ganska okänd figur. Det är väl därför Bill Wattersons tecknade serie "Calvin and Hobbes" på svenska blivit "Kalle och Hobbe". Svenska läsare förväntas inte känna till vare sig reformatorn Jean Calvin eller Thomas Hobbes. När man läser svenska texter om samhällets struktur är Hobbes märkligt frånvarande, exempelvis hos den gamle filosofen Axel Hägerström, vars tankar betytt så mycket för det svenska folkhemmets framväxt.

Det finns en aningslöshet om vad polisen är till för. Dess uppgift är inte att dela ut armband med texten tafsa inte, inte heller att bjuda bilbrännare på kaffe. Och det är inte rikspolischefens uppdrag att tycka synd om mördare, som i fallet i vintras på HVB-boendet i Mölndal. Förmodligen är det synd om killen som mördade Alexandra Mezher, på samma sätt som det är synd om de flesta brottslingar. Men polisen är kopplad till rättsväsendet och rättvisan skall vara blind. Den får inte tycka synd om någon, varken om brottsoffer eller förövare, om rättssäkerheten skall fungera.

Tafsa inte-armbanden har försvarats av polisens utredare Nina Rung, som dessutom är genusvetare. När en ung kvinna i fjol mördades i motionsspåret, uttalade Rung:

"Jag ville bara skrika vad fan. Vi har nått en punkt där jag känner att det inte går längre. Hur mycket vi än jobbar med normer och genuspedagogik så känns det bara som att det tar för lång tid."

ANNONS

Jag håller med Rung. Det tar alldeles för lång tid. Så lång tid att man kan ifrågasätta om genuspedagogik är rätt väg att gå. För polisen är det fel väg att gå. Genusvetande handlar mycket om att avslöja samhällets maktordningar, vilket kan vara viktigt. Men i polisens arbete hör det inte hemma. Polisens makt behöver inte avslöjas, eftersom den är helt synlig och den skall bara ifrågasättas om det blir maktmissbruk. Polisens uppgift är att med hot om våld sätta stopp för våldet.

Det finns ett välkänt dilemma med våldsmonopol. Om armén är missnöjd med ett lands regering har den makt att avsätta den och i stället införa militärt styre. President Obama hade inte kunnat sitta kvar i en timma om USA:s försvarschef ville avsätta honom. Men försvarschefen vet att hans mannar är lojala med det demokratiska statsskicket, att de är så patriotiska att de inte ens leker med tanken på militärkupp.Detta patriotiska tänkande är därför en viktig del av ett lands kultur.

Normer spelar stor roll för kulturen. För de flesta av oss är det norm att inte tafsa, för andra är det inte så. Om armband hjälper till att skapa en starkare norm mot tafsande, är det i sig inget fel med det, även om man kan betvivla effektiviteten.

ANNONS

Men det är väldigt fel när polisen, som skalla stävja brott med våld, tror att det är deras uppgift att dela ut armband.

ANNONS