Korn: Hur inkludera andra om vi skäms för det svenska?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Charles Darwins utvecklingslära säger att den starkare överlever på den svagares bekostnad. Men i sin bok ”The Descent of Man” (Människans härkomst, 1871) konstaterar Darwin att det där inte alltid är sant. Om tio människor möter ett lejon kan de fly åt olika håll och åtminstone någon lär bli uppäten. Men om de tio människorna samarbetar kan de gemensamt fördriva lejonet. Då överlever alla tio. Ingen enskild människa är alltså ensam starkare än gruppen. Darwin använder orden ”patriotism, trofasthet, lydnad, mod och sympati” för att beskriva den känsla som gruppen behöver för sin sammanhållning. Sättet han använder ordet patriotism på visar alltså att han inte talar om en politisk ideologi, utan om en viktig mänsklig känsla, som är nödvändig för varje samhälle, från primitiva stammar till moderna stater.

ANNONS

I en känd essä från maj 1945 argumenterar George Orwell för att patriotism är en positiv känsla, som var viktig för det just då pågående krossandet av nazismens Tyskland. Han vill därför skilja den positiva patriotismen från den negativa och krigiska nationalismen.

Livet hade varit mycket enklare om alla hade tänkt som Orwell, men så är det inte. Den brittiske statsvetaren Michael Billig skiljer i stället på krigisk nationalism – som brukar illustreras med unga män med rakade skallar som viftar med flaggor – från den nationalism som illustreras av flaggorna som aldrig viftas; de som hänger framför kommunalkontoret och dekorerar kakburkar, som han kallar banal nationalism och identifierar som nödvändig för samhällets sammanhållning. Att anklaga den banala nationalismen för förbrytelser som den krigiska nationalismen gjort är som att fördöma kärlek därför att den ibland driver människor att mörda varandra. Det är lika självklart för ett fungerande samhälle att bekämpa den krigiska nationalismen som det är för samma samhälle att vårda den sunda formen, därför att ett samhälle utan en känsla av sammanhållning är inget samhälle alls. Samhället helt utan nationalism innebär enligt Billig statens upplösning, där ingen längre betalar skatt eller förlitar sig på samhällets lagar och regler.

Det finns två skäl till varför Sveriges nationaldag firas den sjätte juni. Det ena är att det är slutet på Gustaf Vasas frihetskrig, då den svenska nationen enades. Det andra skälet är osexigare, men i gengäld mycket viktigare för uppkomsten av det moderna Sverige. Efter förlusten av Finland år 1809 avsattes kungen och hans farbror valdes till ny kung efter att han den sjätte juni godtagit ett förslag till ny regeringsform. I ett memorial till det nya lagförslaget står: ”Utskottet har sökt bilda en styrande makt, med enhet i beslut och full kraft att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning men fast och stark till motstånd; en domaremakt, sjelfständig under lagarne men ej sjelfhärskande öfver dem”.

ANNONS

Denna tredelning påminner starkt om statsvetaren Francis Fukuyamas tredelning ”stat, lag och ansvarig regering”, som krävs för en fungerande stat, där de olika institutionerna kontrollerar varandra för att förhindra korruption eller rättsligt förfall. Det var grunden för dagens Sverige som lades 6 juni år 1809. Men för samtiden var nog förlusten av Finland och kungens avsättning viktigare frågor än den på sikt så viktiga grundlagen. Vad ingen verkar ha tänkt på då, men som historiskt är mycket viktigt, är att Sverige i och med förlusten av Finland blev i princip enspråkigt. Utan att någon verkat för det blev Sverige en nationalstat och för det behövdes inga etniska rensningar, förtryckande assimileringspolitik eller erövringskrig.

För det finns det all anledning att känna tacksamhet, men det förklarar samtidigt den svenska blygseln över det mesta som ger nationell stolthet. Vi fick för över två hundra år sedan alldeles gratis det andra fått kämpa för genom svält, umbäranden och ond, bråd död. Till skillnad från våra grannländer minns vi ingen ädel kamp mot ockuperande fiendemakter. Den svenska nationella känslan är inte kopplad till stolthet, utan snarare till skammen över att ha sluppit undan så billigt. Just nu är det en livsfarlig känsla.

I en tid med stor invandring är de krafter i samhället som skapar en känsla av gemenskap viktigare än någonsin. Integration är ett ord på allas läppar, men få verkar ha någon tanke på hur den skall gå till. Inkludering är ett honnörsord, men vem vill inkludera någon i det man skäms för? Om vi inte förmår känna glädje över det som Sverige står för, lär vi inte heller kunna bli inbjudande. Om vi förnekar svenskheten, hur skall då andra kunna bli en del av den? I stället har mångkultur blivit ett ideal och det är just idealet, inte mångkulturen i sig, som är problematiskt. Alla är vi olika och ett samhälle där alla stöps i samma form är inget att sträva efter. Men däremot behöver varje samhälle en gemensam identitet, som man kan ansluta sig till i större eller mindre grad. En sak är att vi är olika, en annan sak är att hylla olikheten som ideal. I vissa avseenden är vi lika, i andra olika. När vi bygger en gemenskap gäller det att se det som förenar, inte det som skiljer.

ANNONS

Sverige fick den viktigaste gemenskapen gratis, nämligen språket. Att kunna tala svenska är inträdesbiljetten till det svenska samhället. För några år sedan spreds ett påstående om att ”vår medeltida stadslag” skulle innehålla orden ”svensk är den som bygger och bor i Sverige”. Det var en bluff. Men alla goda lögner måste vara trovärdiga för att bli trodda. I Sverige har man verkligen räknat den som bor i Sverige som svensk, oavsett födelseort, under lång tid. Och det är inte ovanligt att nationalism fungerar så. Det skotska nationalistpartiet definierar alla som bor i Skottland som skottar, oavsett familjeursprung. Nationalismforskaren Benedict Anderson påpekade att språk kan man lära sig, men man kan inte byta ut sin farfar. Den gemenskap som bygger på språk kan man ansluta sig till genom att lära sig språket och inte ens de mest chauvinistiska nationalister brukar helt förneka begreppet naturalisering.

Nationalstaten har oförtjänt dåligt rykte. Alla de överstatliga organisationer som tillkommit för att skapa internationell förbrödring, som FN eller EU, hade inte kunnat utföra något om de inte hade förlitat sig på nationalstaternas arméer, polis och rättsväsenden. Därför är nationen internationalismens förutsättning. Det är nationalstaterna som blivit demokratier. Det är vanligt att koppla samman nationen med krig, men krig har dessvärre följt mänskligheten sedan urminnes tider. De moderna nationalstaterna kännetecknas snarare av förmågan att lösa konflikter på fredlig väg. Det är därför folk flyr hit från andra delar av världen. Och det är därför vi måste försvara och vårda nationalstatens fortsatta existens och inse att kärlek till ens hemland inte behöver innebära hat till andra.

ANNONS

För några år sedan sade riksdagsmannen Birgitta Ohlsson i en intervju att hon ville upplösa nationalstaten och att hon aldrig skulle drömma om att fira nationaldagen. Den lyxen kan den som uppbär lön från nationalstatens parlament, som just nu kandiderar till partiledarposten i ett av nationalstatens partier, kosta på sig. Det är många som åker snålskjuts på nationalstaten, som biter den hand som föder dem. Trots att EU hade kollapsat för länge sedan om det inte vore för att det hålls under armarna av nationalstaterna, är det ständiga receptet från EU-politiker, exempelvis i en nyutkommen bok av Guy Verhofstadt, att skrota nationalstaten och skapa ett maktfullkomligare EU. Och kanske just allt detta visar på nationalstatens styrka, att de som försöker skrota den själva förlitar sig på dess existens.

ANNONS