Moralister älskar att tala om vikten av att ”hamna på rätt sida av historien”. Underförstått kommer framtida generationer fördöma den politiker som fattar omoraliska beslut för maktens skull. Men kan vi verkligen räkna med det?
En statsman som sällan hamnade på rätt sida historien i denna mening var den franske presidenten François Mitterrand (1916-1996). Mitterrand var en centralfigur i fransk politik under nästan hela efterkrigstiden, och en politisk överlevare av svårslagna proportioner. Den brittiske historikern Tony Judt återkommer flera gånger till honom i sitt magistrala verk ”Postwar” (2005) om Europas efterkrigshistoria. Mitterand lyckades nämligen i nästan varje läge inta politiska positioner som i efterhand skulle kunna beskrivas som moraliskt tveksamma eller rent förkastliga.
Mitterrand arbetade ett par år i sin ungdom åt den tyskvänliga Vichy-regimen under kriget innan han bytte sida 1943. Det var han nu inte ensam om. Stora delar av det franska etablissemanget stödde Vichy på ett helt annat sätt än i länder som helt ockuperades av tyskarna.
Längre fram, som justitieminister under 1950-talet, bejakade han en hård linje med undantagslagar i franska Algeriet och motsatte sig benådning av dödsdömda fångar. Som president skulle han ett kvartsekel senare, när vindarna vänt, avskaffa dödsstraffet.
Internationellt är Mitterrand kanske mest uppmärksammad för sitt senkomna försök att socialisera den franska ekonomin i början på 1980-talet. Frankrike skulle välja en mellanväg mellan USA och Sovjet. Det blev fiasko. Presidenten anpassade sig dock snabbt och lade om kursen totalt.
Mindre känt är att den franska presidenten aktivt ville stoppa Tysklands återförening efter murens fall 1989. Han försökte till och med övertala den sovjetiske presidenten Gorbatjov om saken. När det misslyckades tvingade han istället på tyskarna euron i ett försök att binda upp grannen i öst, ett drag som knappast fick avsedd effekt men gett EU-samarbetet huvudvärk sedan dess.
För den franske presidenten var ett starkt Tyskland med potentiell dominans i Centraleuropa något som skulle förhindras till varje pris. Sovjets kollaps var ett problem. Till skillnad från andra västledare vägrade Mitterrand att ge ryske Boris Jeltsin sitt stöd under kuppförsöket i Moskva 1991. Han motsatte sig även Öst- och Centraleuropas fulla integrering i EU. Mitterrand har bland annat även anklagats för att 1986 ha ändrat i valsystemet till parlamentet i syfte att stärka ytterhögerns Jean Marie le Pen, för att på så sätt splittra oppositionen. Ett beslut som påverkar Frankrike än idag.
Den som i efterhand vill utmåla Mitterrand som en skurk har inte svårt att hitta argument. Men i samtiden var nästan inga av hans politiska ställningstaganden svartvita eller utan försvarare. Mitterrand var en oerhört skicklig politiker som lyckades återge socialistpartiet en stark roll i fransk politik och manövrerade ut kommunisterna. Han är den som suttit längst som fransk president (1981-1995). På många sätt var han förstås en cynisk maktspelare. Men hans framgång är också en viktig förklaring till att han inte hamnat i skamvrån med de som ”valde fel sida i historien”.
Det är som bekant segrarna som skriver historien. De har i varje fall stort inflytande över vilken bild som blir allmänt spridd. Tanken att historieskrivningen ger moralisk upprättelse i efterhand kan verka förtröstansfull. Men den är bedräglig. Det ligger nog närmare sanningen att den skicklige opportunisten och maktspelaren är den som har störst chans att hamna ”på rätt sida av historien”.
Det utmanande med moralen är snarare att vi inte kan räkna med någon belöning, vare sig i himmelen eller i historieböckerna, för att vi väljer rätt. Vi måste själva ta ansvar för vår moral, och ibland kan den kräva att vi hamnar bland historiens förlorare.
