Den svenska självbilden är ambivalent. Ena stunden är landet en humanitär stormakt och i nästa andetag är Sverige ett land där strukturell diskriminering och en brutal nyliberal politik gör att stora grupper i samhället inte släpps in på arbetsmarknaden. Pratar vi om segregation och arbetslöshet bland unga utlandsfödda är det nästan alltid den strukturella diskrimineringen som lyfts fram, en diskriminering som underförstått sägs bottna i rasism och främlingsfientlighet.
Ligger det då något i detta? Är arbetslösheten bland utrikes födda, den sociala oron i förorterna och våra segregerade städer, en effekt av diskriminering och nyliberal åtstramningspolitik? Delvis. Men detta delvis är ett viktigt förbehåll. Visst spelar diskrimineringen, den nyliberala politiken och skattesänkningarna roll. Men det räcker inte som förklaring.
Ska vi förstå vad som händer med våra unga, i förorterna, såväl som i de gamla bruksorterna, måste vi – åtminstone för en stund – lägga diskrimineringsdiskursen åt sidan. Det är framför allt två faktorer som måste adderas till bilden för att situationen ska bli begriplig. För det första den svenska arbetsmarknadens förändrade struktur och för det andra invandringens volym och de nyanländas utbildningsnivå.
Den asylinvandring som skett till Sverige under de senaste åren har inneburit att gruppen som saknar efterfrågad utbildning och kompetens har vuxit kraftigt. Jämför vi med 1950-60 talets arbetskraftsinvandring så fyllde den ett direkt behov hos den svenska industrin, vilket innebar en relativt snabb och smärtfri integration i samhället och en sysselsättningsgrad som periodvis översteg den inhemska befolkningens. Dagens situation ser helt annorlunda ut och obalansen mellan den kunskap och kompetens som de nyanlända har och de behov som finns på den svenska arbetsmarknaden, blir allt större. Ekvationen går inte ihop.
Men det är inte bara utbildning som efterfrågas. Kraven på social kompetens och självstyrande förmåga ökar allt mer. Vissa beräkningar visar att nästan hälften (47%) av de arbeten som erbjuds på den svenska arbetsmarknaden är låg-, eller till och med oreglerade. Du skall med andra ord både vara välutbildad och ha förmåga att planera och strukturera ditt eget arbete för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. Och att självständigt hantera komplexa situationer och relationer i arbetslivet kräver utbildning och anpassningsförmåga. Det är den verklighet som unga möter idag.
Visst kan man prata om strukturell diskriminering, men risken är att en slarvig användning av begreppet skapar en förenklad problembild som leder till kontraproduktiva motreaktioner bland de unga som av olika skäl inte kan leva upp till kraven.
Finns det då några lösningar? Tre vägar är tänkbara.
Det första alternativet är att förhålla sig passiv och inte göra något. Ökat bidragsberoende, växande klyftor, social oro, framväxande parallellsamhällen och en legitimitetskris för skattesystemet är vad vi då har att vänta. Förmodligen också målkonflikter som innebär smärtsamma omprioriteringar i välfärdssystem.
Det andra alternativet är en aktiv politik i syfte att förändra och avreglera den svenska arbetsmarknaden och stimulera fram nya låglönejobb inom den okvalificerade tjänstesektorn. Konsekvens blir ett polariserat samhälle där klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Det tredje alternativet är massiva investeringar i utbildning och en tydlig och medveten satsning på integration. Detta alternativ skulle kräva skattehöjningar, men kanske betala sig på sikt. En förutsättning för att denna väg skall lyckas är emellertid att inflödet av lågutbildad arbetskraft minskar under de kommande åren och att integrationspolitiken verkligen handlar om just integration och inte om identitetspolitisk fragmentisering.
Oavsett vad vi gör eller inte gör så kommer det att kosta pengar. En bra början är dock att skaffa sig en realistisk bild av situationen, en bild som inte ensidigt reducerar komplexa problemen till en fråga om strukturell rasism och diskriminering.
